Under min första jobbvecka hade jag två dygns sammanhängande ledighet; jag jobbade natten till onsdagen och började sedan jobba igen fredag morgon. Jack och Viktor var lediga samma dagar. Yr utlovade PANGVÄDER, något som visst varit ”normalväder” denna sommar men egentligen är väldigt otypiskt för Lofoten. Vi passade därför på att gå på en liten tälttur.
Det hade hunnit bli kväll när vi kom i väg. Både jag och Viktor hade jobbat natt och jag är verkligen inte mitt brightaste jag när jag inte har sovit; packandet tog därför extremt lång tid (jag frågade Jack fyra gånger om han verkligen hade packat stormköket). I väg kom vi till slut i alla fall och jag kände livslusten återvända när jag äntligen fick andas lite frisk luft i stället för mina fyra roomies unkna utandlingsluft. Vi hittade en trevlig liten höjd att sätta upp vårt tält på.

Utsikt över Blåtind, som vi skulle upp på nästa dag.

Svolvær, från vår tältplats sett,

Trötta grabbar.

Mitt och Jacks nya tält! (Efter Bodil som vi hade i fjol som visserligen var riktigt vädersäker men som inte hade någon absid och därför blev plaskblöt inuti vid regn.) Vi har döpt henne till Tuva efter denna hennes jungfruresa (en av topparna vi skulle gå upp för hette Tuva). Hon har inte direkt fått känna på något väder än (hon höll alla tiotusentals bromsar som uppvaktade oss under natten utestängda i alla fall) men hittills gillar vi henne! Hon är ett MSR Elixir 3. 
Till middag blev det burritos!Viktor fick riktigt in burritovikar-snitsen.
Snacksande i väntan på middag.


Sedan spelade vi kortspelscatan innan vi somnade till ljudet av diverse flygfän som studsade mot tältduken, det lät som duggregn. Vid den här tiden på året blir det aldrig mörkt här, men det gick bra att sova ändå. Kanske hjälpte det att ha jobbat natt och ligga minus på sömnkontot.

Morgondagen var en vacker en.

Jack hade kommit på att vi denna dag skulle ta oss upp för tre Svolværtoppar: Fløya (590 m ö.h.), Blåtind (621 m ö.h.) och Tuva (477 m ö.h.). Jag INSISTERADE på att vi skulle dumpa våra tunga övernattningsryggsäckar någonstans och inte ta med dem hela vägen upp på alla toppar.Vi lämnade ryggsäckarna vid ett litet vägskäl, och sedan började färden uppför.
Fløya var vår första destination. Det är en vätrafikerad vandring med det populära fotostället Djevelporten. Sedan ett par år tillbaka är leden försedd med en sherpatrappa och är än mer lättillgänglig. Vi tog en alternativ väg upp den första biten, men när vår väg korsade trappan mötte vi många andra människor.
Vattenpaus.
Jack fågelskådade.Och ägnade sig åt fotvård.När vi kom till trappan gick det snabbt uppför och vi var snart framme vid Djevelporten.
Jag och Viktor vågade oss ut på den fastkilade stenen. Se så bekväm och avslappnad jag ser ut med låg tyngdpunkt och båda fötterna stadigt på jorden!Sedan traskade vi vidare och snart var vi på toppen. Utsikten var vacker!Det var vi många som tyckte.Vi tog en fikapaus.Utsikt över Svolvær.Vi träffade ett får som låg och chillade.Jag tog cirka ettusen bilder på Svolvær som ser typ likadana ut men hur kan man låta bli när staden ser ut så här!!

Sedan vandrade vi ned igen för att gå upp för nästa topp: Blåtind.

Varje vattenpaus levererade storslagna vyer.


Viktor på toppen!

Turen till Blåtind klassas som en "middels krevende fottur" men innehöll ändå en del passager nära kanter och branta stup. "Middels" med norska mått mätt kanske. 

Jack på toppen.

Sedan gick vi upp för Tuva. Det var en betydligt snällare tur än både Blåtind och Fløya, och vi träffade inte en enda annan människa. 
Jack och Viktor på Tuva-toppen.
Sedan gick vi ned igen. Vi tog en lite annan väg på vägen ner än på upp, och hade därför lite svårt att hitta tillbaka till våra ryggsäckar igen (delvis för att vi försökte oss på diverse genvägar som visade sig vara senvägar). Till slut, efter x antal extrakilometer, var vi ändå tillbaka vid vägskälet där vi lämnat ryggsäckarna. Svettiga och trötta sprang vi ned och tog ett dopp i närmaste sjö innan vi traskade vidare in mot Svolvær, trötta men framförallt ölsugna.Om man beställer den billigaste fatölen i Norge tycker jag att man ofta brukar bli serverad en dryck som smakar påfallande likt vatten. Den Isbjørn vi nu drack på Bacalao smakade dock l j u v l i g t (kanske delvis för att vi var extremt ölsugna). Efter några sådana tog vi bussen hem, efter två väldigt fina dagar!