Kategorier

Arkiv

Om mig

Elsa. 20. Tog studenten från Svenska skolan i Nairobi och hamnade på en skidresort i Klippiga bergen som ett resultat av framtidsångest och brist på bättre saker att göra. Försöker här lära mig att åka skidor, översätta min personlighet till engelska och lägga mindre pengar på varm choklad och mer pengar på hyra. Bloggens främsta målgrupp är min mormor och mitt framtida jag. Välkommen du med.

Veganlissabon

Att vara vegan i Lissabon var enkelt, i alla fall baserat på det lilla hörnet av staden som vi hängde i. Under våra tre små dygn klarade vi långt ifrån av att äta oss igenom hela utbudet, men vi hann i alla fall besöka två vegetariska restauranger och en helvegansk. I mataffären trängdes ris-, mandel och sojamjölken om hyllutrymmet, och de glasstånden vi besökte hade det bra ställt på den mjölkfria fronten.Fem minuters promenad från vår lägenhet hittade vi Princesa do Castelo, där vi delade på två varmrätt och en förrätt. Den sistnämnda, nachotallrik med hummus, var lite halvtråkig men om varmrätterna har jag inte mycket ont att säga.
Ännu bättre gillade jag dock Terra, på bilderna ovanför, en bufférestaurang där det mesta var veganskt. Som i en liten oas, avskiljd från biltrafiken, satt vi där och stönade som reaktion på våra smaklökars eufori. Bäst av allt var dock vårt sista middagsställe, The Food Temple. Dit Google Mapade vi oss efter att det redan hade blivit mörkt, på trånga smala gränder som luktade middagsos. Vi kom fram till en fullsatt minilokal och insåg att vi definitivt borde ha bokat bord, men fick en varsin filt och en varsin öl och lite hängtid i trappan utanför restaurangen innan vi till slut fick komma in. Allt var veganskt och överdrivet gott (jag vet för jag åt allt) och lova mig att inte lämna Lissabon utan att ha varit där!

6 juni

För 494 år sedan blev Gustav Vasa kung över det självständiga Sverige så idag satte jag Sverigeflaggor i min jordgubbstårta, eller hur det nu var. Jag har aldrig fått riktig kläm på det där.Alla anledningar till brunch är ju dock bra anledningar. Därför fylldes mitt kök idag av Hedvig, Victoria, Sara, ICA-kassar och stekos, och en stund senare fylldes våra magsäckar till bristningsgränsen. Och jag fick äntligen anledning att använda vår tjusigaste kaffeservis.
De är nog mina bästa människor, och med dem kan jag ventilera saker jag inte riktigt vågar säga till andra. Ett sånt där umgänge helt utan prestationsmoment, och med få andra är jag så totalt avslappnad.
Tack Gustav, eller något. Det är ett fint land vi bor i, jävligt fint. Så bra som vi har det, har man det egentligen inte.

2 juni

2 juni och Uppsala är fullt av vita mössor och livsglädje, tomt på smarta trafiklösningar. Den höga stämningen går att ta på och som med en magnetisk dragningskraft drar de åt sig mungiporna när de passerar, de överfulla flaken med vitklädda som inte vet något om imorgon men vet att idag är det bästa som har hänt. För ett år sedan var jag en av dem, barfota bland glassplitter och ölstänk, hes till en halvkass flaklista. Jag går ett år senare i samma kvarter i samma kavaj, med ungefär lika mycket koll då som nu om vad jag vill att mitt liv ska gå ut på. Solen skiner utan att värma och jag njuter av att inte veta.
Finns det något finare, än att mottagningsturnera? Att äta orimligt god mat, knäppa upp byxknappar, dricka bubbel och för denna prestation mötas av tacksamhet? Jag tror inte det. 
Och ibland måste jag ta några steg tillbaka och iaktta, le fånigt för mig själv. Solen går ned över södra Uppsala, kastar sina sista strålar över ytterdörren framför vilken Tilde, drottninglik, står och väntar. Jag tänker på gårdagen när jag skulle formulera texterna till korten till studentpresenterna, helt plötsligt så rörd och överväldigad av dessa fina som faktiskt finns i mitt liv. Det är fint att fira. Det får en att uppmärksamma saker som man alltid ser men sällan säger.
 
2 juni. En glad dag.