Kategorier

Arkiv

Om mig

Elsa. 20. Tog studenten från Svenska skolan i Nairobi och hamnade på en skidresort i Klippiga bergen som ett resultat av framtidsångest och brist på bättre saker att göra. Försöker här lära mig att åka skidor, översätta min personlighet till engelska och lägga mindre pengar på varm choklad och mer pengar på hyra. Bloggens främsta målgrupp är min mormor och mitt framtida jag. Välkommen du med.

Göteborgshelg

Avståndet mellan Hugos kökbord i Stockholm och Amandas i Göteborg är inte så långt ändå, om man får låna sina föräldrars bil över en helg. Det hade känts ännu kortare dessutom om Hugo från baksätet i det hetsiga Stockholmstrafiken gett lite mer precisa vägbeskrivningar åt den förvirrade Uppsalabon till chaufför än "jag vet att man svänger höger nånstans".
 
Och det är härligt, att vara bortskämd med så bra människor på så många platser i landet. Att dra ut på alla måltider så att det knappt blir någon tid kvar däremellan och att skrika ut sin frustration under hetsiga monopolomgångar. Att få träffa Matilda, Matilda och Amanda för första gången på tre månader. Det är alltid värt resvägen.
 
Nu är jag tillbaka i Uppsala igen och gör inte många knop. Mitt schema har varit lungt de senaste dagarna och jag har ingenting alls som jag måste göra. Sakta men säkert lär jag mig att njuta av det istället för att skrämmas.
 
Puss på er!

Nästa äventyr

"Pratar vi om ett tillägg till hemförsäkringen då alltså?"

Och sen lite för lång tystnad för att det skulle passa ihop med mitt självsäkra tonfall:

"Exakt. Precis."

Men det jag vill lyfta fram med detta är inte att jag i själva verket inte hade någon aning om vad jag pratade om, utan att jag numer är så pass vuxen att jag själv har hand om telefonsamtalen till min försäkringsbyrå. Att jag numer är så pass vuxen att jag snart har köpt min första egna försäkring. Eftersom att jag är försäkrad är chanserna dessutom goda att jag blir ännu vuxnare. (Hjälp.)

Det är inte för skojs skull som jag ringer försäkringsärenden. Nej, jag är mitt uppe i planeringen av Nästa äventyr. Ett äventyr som (fick jag reda på efter ovan citerade telefonsamtal) kräver mer än ett tillägg till hemförsäkringen. Ett äventyr som kommer att ta mig över Atlanten och vidare. Till British Columbia, Kanada.

Egentligen var det Lydias idé att säsonga i Kanada (Lydia som jag lärde känna under min SSN-tid), och jag tyckte det lät kul och bestämde mig för att hänga på utan att egentligen ha särskilt bra koll på vad som väntade. Sen blev det så att Lydia av olika anledningar bestämde sig för att inte åka. Så här är jag nu, med varken Lydia eller särskilt bra koll, och om snarare en dryg månad än två knappa åker jag till Kanada för att stanna där i sisådär ett halvår.

Och det ska bli så jävla kul.

Som det ser ut just nu kommer jag jobba i skidlift och bo i en lägenhet som utges för att rymma sex personer men som av bilderna att döma verkar vara mer lämplig för två, tillsammans med fyra stycken native English speakers. (Hjälp igen.) Min inbyggda skepsis säger mig att jag kommer komma fram till en lägenhet som ej finns, och att mina blivande sambos antingen ej existerar eller kommer att fly med alla mina pengar. Samtidigt gör sig optimisten inom mig redo för the time of her life.

Förhoppningsvis blir det alltså snart lite mer liv i denna blogg.

29 november drar jag. Och det ska bli så himla kul detta!

På bilderna syns delar av resorten jag kommer jobba på och min förhoppningsvis existerande lägenhet. Ser ju faktiskt för bra ut för att vara sant.

En Hyllning Till Bilen


Vi är mitt uppe i förstörandet av vår planet och jag gör mitt bästa för att låta bli att vara med. Därför åker jag buss, går och cyklar fastän det tar tre gånger så lång tid som att åka bil. Därför köper jag mina kläder second hand. Därför plockar jag äpplen ifrån marken istället för ifrån ICA:s fruktavdelning. Jag vet att mina ansträngningar endast är en liten fjärt i världsrymden (eller en utebliven liten fjärt i världsrymden) och att vad jag gör egentligen inte har någon större betydelse. Ändå kämpar jag envist vidare.

Rättelse: vissa dagar kämpar jag envist vidare.

För andra dagar är det så skönt att glömma bort allt vad miljövänlighet heter. Som idag. Idag vill jag slå ett slag för bilen.

Det är en slags ångestfylld njutning, som inte sällan följs av dåligt samvete, men jag älskar att köra bil:

I smyg njuter jag av att få köra jobbilen, för jag vet att all den koldioxid jag sprutar ut när jag kör den annars ändå hade sprutats ut av någon av mina kollegor. Det är sprut utan dåligt samvete.

Jag älskar rumpvärmen, å denna fantastiska uppfinning.

Jag älskar att i regnväder se genomblöta fotgängare springa i takt till högsta vindrutetorkarfrekvensen, samtidigt som jag avnjuter högsta effekten av tidigare nämnda rumpvärme.

Jag älskar att kunna skratta ohämmat till mina poddavsnitt, utan nedlåtande blickar från personerna bredvid på bussen.

Jag älskar att kunna sjunga till min höstspellista, högt och falskt, utan nedlåtande blickar från personerna bredvid på bussen.

Jag älskar att kunna åka och köpa bullar direkt efter jobbet, åka till mormor och åka hem igen med totalt två timmars restid istället för fyra. Att få mer fikatid än åktid.

Men mest av allt älskar jag nog ändå trafikmeddelandena som spelas upp på bilradion, när de meddelar att 30-40 minutersförseningar är att vänta för pendeltågsresenärerna. Då höjer jag volymen på både mitt ackompanjemang och min stämma och njuter av att vara en av dem jag egentligen ser ned på.

Imorgon ska jag hinna med 05.31-bussen igen. Och dessutom ska jag cykla istället för att ta jobbilen.

Så jag kan gott höja rumpvärmeseffekten ett snäpp till.