Kategorier

Arkiv

Om mig

Elsa. 20. Tog studenten från Svenska skolan i Nairobi och hamnade på en skidresort i Klippiga bergen som ett resultat av framtidsångest och brist på bättre saker att göra. Försöker här lära mig att åka skidor, översätta min personlighet till engelska och lägga mindre pengar på varm choklad och mer pengar på hyra. Bloggens främsta målgrupp är min mormor och mitt framtida jag. Välkommen du med.

Brytpunkt

Det är lördag och ösregn. Cykelvägen till jobbet är en massaker, en gågata i en europeisk huvudstad efter ett blodigt terrordåd. Jag kryssar mellan snäckskal kluvna på mitten, men inte tillräckligt effektivt för att undgå ljudet av skalkras mot blöt asfalt. Människor i bilar är på väg vinkelrätt mot vattenfontänerna de lämnar efter sig, ICA har ännu inte öppnat.

Och jag längtar inte efter någonting längre.

Jag tror att jag ska ta en paus. Tills jag börjar längta igen.

Den här sommaren som den blev

Igår var det varmt, nästan för varmt, när det var sol, alldeles för kallt när det var skugga. Jag och Mathilda låg på ryggen på bryggan vid ån för att göra den vindexponerade ytan så liten som möjligt.
Sedan fikade jag med mamma, med sol i ögonen och svettfläckar på ryggen. Hon funderade över åldrande, jag doppade kanelbullebitar i min havrelatte. Sedan köpte vi löviktste, tre olika sorter. En av dem dricker jag just nu, ur en blekorange mugg med tolvcentimetersdiameter. Det har dragit alldeles för länge men har fortfarande inte blivit beskt.
Sedan drog mitt bryggsällskap till Grekland, och mitt fikasällskap till Spanien. Själv jobbar jag mest, i en lokal med dålig luftkonditionering men med fantastiskt kaffe. Folk sitter med uppknäppta kjortor på uteserveringen och dricker öl, jag står svartklädd inomhus och tar betalt för densamma. 
 
Det är sommar.

Ingenstans

S-tangenten på mitt tangentbord har slutat fungera. Ett litet dammkorn, kanske, som har fastnat där under, som gör att varje s-bokstav kräver sisådär tio s-klick. Därför går jag in på yr, när jag ska kolla väder. Aldrig smhi.

Utanför är det sol. Yr lovar mer sol. Jag drar ned mina persienner, för annars ser jag inte vad det står på datorskärmen. Jag håller utkik efter moln, stora moln, som kan göra mitt val att sitta inomhus denna julidag rimligt. Men himlen är klarblå, både utanför och på yr. Jag önskar att prognosen kunde vara mulen, önskar mig en inomhustillvaro av sollängtan. Då skulle jag inte behöva dra ned persiennerna.

På morgonen tassar jag ut i trädgården, barfota, plockar smultron till min frukostyoghurt och koriander till min frukostmacka. Jag äter lunchsallad med pinnar på altangolvet. Jag somnar runt Ella, i hennes randiga skjorta. Jag vaknar innan alarmet. Jag cyklar till jobbet och jag cyklar hem. Jag skrattar åt Märtha, när hon säger någonting roligt. Jag åker bil ensam och sjunger högt till mina bästa låtar, anpassar hastigheten efter musikrytmen.Jag ser nog harmonisk ut. Men jag är aldrig där, och när jag är där vill jag vara någon annanstans. Sen vill jag tillbaka. Jag är allting men aldrig tillräckligt. Och jag kan inte riktigt andas.

Jag går ut på altanen ändå, för det är ju sol trots allt. Den kan man inte ta för given, vad yr än säger. Jag har ju inte ens dubbelkollat med smhi. Men precis just då går den i moln, solen. Ett litet ett, och det blir snart sol igen. Men där borta är ett större.

Och jag kan inte riktigt andas.