En onsdag

Dagen därpå tog vi bussen till templet.
Vi anlände till ett bergsomgivet samhälle.
Templet var visst stängt på onsdagar, och det var just en sådan vi förlagt vårt besök till. Det var nästan lite spöklikt, att vandra omkring på den tomma tempelgården. Vi såg knappt en människa, och alla butiker var stängda. Utom en. Kvinnan som drev den vinkade energiskt in oss, hällde upp grönt te åt oss i varsin kopp och berättade entausiastiskt om Nichiren-buddismen. Min japanska sträcker sig fortfarande inte mycket längre än till 'Nihongo hanasemasen', så jag hade lite svårt att hänga med i svängarna. Hon var väldigt trevlig, hursom. Det framgick tydligt över språkbarriären.
Sedan åt vi wraps på en bänk. Det är tydligen lite otrevligt i Japan, att äta i det offentliga utrymmet. Jag har ännu inte helt dock förstått när och var och hur. Denna wrap möttes hur som helst av en lång och föraktfull blick från en förbipasserande dam i en tjusig hatt. Sedan dess har det inte blivit några mer bänkwraps.
Den eftermiddagen tog vi senare Shinkansen till Kyoto.

Det bidde en tågluff istället

Vår ursprungliga rutt var Niseko-Tokyo-Hakuba. I Niseko skulle vi åka skidor i tre veckor, sedan skulle vi stadshänga tre dagar i Tokyo för att till sist avrunda med en ytterligare skidvecka i Hakuba. Förutsättningarna ändrades dock när jag bröt armen, och eftersom Jacks knän efter alla trädkollisioner inte heller var i toppform bestämde vi oss sista kvällen i Tokyo för att skita i Hakuba och istället köpa ett JR Rail Pass och ta reda på ifall det i sydlig riktning fanns några trevliga stoppunkter längs den japanska järnvägsrälsen. Vi hade packat för två dagars stadshäng, mycket hastigt, i ryggsäckar och matkassar vars innehåll främst utgjordes av det vi inte fick plats med i våra skidväskor – otympligt mycket, och bara en liten liten andel utgjordes av underkläder. Jag kunde med min brutna arm och stukade tumme av detta knappt bära någonting alls. Den tolfte februari gav vi oss av. 
Vårt första stopp blev Fujinomiya, för att Jack ville till nåt tempel som inte låg alltför långt från en busshållplats som man kunde åka till från en station som inte låg allför långt från ett hostel som inte låg alltför långt ifrån stationen i Fujinomiya. Dit åkte vi med höghastighetståget Shinkansen, en rymdskeppsliknande historia som skakade om alla stationerna det inte stannade vid. Resandet gick smidigt, både till Fujinomiya och till i princip alla våra andra destinationer. Mitt intryck av den japanska kollektivtrafiken har varit oerhört positivt, med smarta lödningar och raska rutiner kring allt ifrån vagnnumrering till riktningsbyte.Vårt hostel i Fujinomiya drevs av ett par som knappt pratade någon engelska alls, ändå satt vi länge i köket och pratade (Jack slog, som vanligt, i huvudet när han skulle in genom köksdörren, denna gång dock inte i dörrkarmen utan i ett torkat fiskhuvud, dinglande i ett snöre från taket). Märkligt hur mycket man kan konversera med så få ord i sin gemensamma vokabulär. Mannen undrade 1) ifall jag och Jack var gifta 2) när han skulle fria till mig 3) om vi kommit till Fujinomija för att gå upp till toppen av Mt. Fuji så att Jack kunde fria till mig där. Han fick ett nekande svar på samtliga frågor.Den kvällen strosade vi runt i Fujinomiya i eftermiddagssolen. Mt. Fuji var inlindad i ett stort moln, och kikade bara lite retfullt fram, och enda gången vi ordentligt såg vulkanen var faktiskt alldeles i början av vår Japanvistelse, under flygningen från Tokyo till Sapporo. Sedan blev vi hungriga och hittade en livsmedelsbutik där vi kunde handla middag, men blev under handlingsprocessen alldeles för hungriga och var tvugna att köpa nödproviant och äta för att över huvud taget ha tillräckligt med energi för att laga middag.Sedan somnade vi på fiskhuvudshostelet.

Dag 2, Tokyo

Dag två i Tokyo hade en tydlig agenda: äta veganska donuts. Vi hade spanat in ett ställe på gångavstånd från vårt hotell. Det var en pepp Elsa som gick ut igenom glasdörrarna på morgonen.
Vi hade haft mer skidfokus än what to do in Tokyo-fokus när vi planerade vår Japanresa, och hade därför cirka noll koll på vad vart man borde ta sig och vad man borde göra i denna stad. På vägen till donutsen hittade vi i alla fall en park som såg ut att kunna vara trevlig att gå genom. Denna park visade sig vara Meiji Jingu, en vida känd shintohelgedom tillägnad kejsare Meiji, Japans kejsare under Meijirestaurationen. Mejirestaurationen var en serie händelser på 1860-talet som ledde vidare till Japans industrialisering och dess position som militär stormakt.
 
Där ser man.
 
En tjusig park var det i alla fall.
Min stukade vänstertumme var inte alls lika stukad som dagen innan, och jag lyckades hitta ett sätt att hålla kameran. Jack var förtjust över att återigen vara mitt främsta motiv.
Här är kejsare Meijis tehus. Jag har investerat i en bok som jag hoppas ska hjälpa mig att bättre förstå landet jag befinner mig i (Etiquette Guide to Japan: Know the Rules that Make the Difference!), och ett helt kapitel är tillägnat tecerminietikett. Det verkar löjligt komplicerat, och minst lika intressent.
I februari börjar plommonträden blomma. Vi hittade ett ensamt rosa träd bland allt det gråa och bara.
Sedan fick vi ta en plötslig paus i vår munkjakt, för min lunchhunger slog till med full styrka. Jag har varit extremt dålig på att hantera hunger denna resa, jag bara stänger ned alla hjärnfunktioner. Utom hungerreceptorerna. Jack kallar denna attraktiva sida av mig för Elisa, en lättretad filur som man helst vill undvika.
När mat är inom räckhåll är hon dock blid och from. Här utrustad med hakklapp, en mycket användbar accessoar för en armbruten ramenätare.
Vi lyckades nämligen hitta ett ställe med vegansk ramen! Det händer inte ofta i detta fiskbuljongssörplande land. Elisa approved.
Sedan vandrade vi vidare i maka hastighet. 
Åså kom vi fram, till slut. Till Good Town Doughnuts i Shibuya.
Tyvärr var det slut på chokladmunkar. Jag körde på Ginger Apple Cider istället, Jack på Passionfruit.
Donuts approved. Min var godast. Väldigt god.
Sedan avrundade vi dagen med sushi. Vi hamnade återigen på ett ställe som kändes alldeles för tjusigt, Gonpachi i Shibuya, på fjortonde våningen. Vi möttes av en hjord av anställda som i stafettupställning stod redo att föra oss till vårt bord. De hade flera grönsaksalternativ, och jag stötte för första gången på shiitakesushi! Det var gott, men ingen sån där jättesuperwow-upplevelse.
Och där åt vi vår sushi och drack rödvin, blickades ut över Tokyo.
 
Så kan man visst också tillbringa en dag.