Kategorier

Arkiv

Om mig

Elsa. 20. Tog studenten från Svenska skolan i Nairobi och hamnade på en skidresort i Klippiga bergen som ett resultat av framtidsångest och brist på bättre saker att göra. Försöker här lära mig att åka skidor, översätta min personlighet till engelska och lägga mindre pengar på varm choklad och mer pengar på hyra. Bloggens främsta målgrupp är min mormor och mitt framtida jag. Välkommen du med.

Hemma i vardagen

Det blåser motvind på väg till jobbet, om jag håller ut armarna ramlar jag nästan baklänges. Hemma tror jag att det är tvättmaskinen, som dunsar. Det är vinden.
Hemma. Jag kom på mig själv med att säga att jag skulle boka hembiljett, där jag skulle boka biljett hit. När jag går ifrån jobbet går jag hem, hit. Hemma. Det är mitt namn som står på hyreskontraktet, och jag har flyttat hit min tidningsprenumeration. Mina hörlurar ligger på byrån i hallen.
Jag har börjat jobba igen. Jag hade glömt min kodlåskombination och jag trodde jag hade glömt alla kortkommandon men efter min första incheck, ett tyskt par som kunde två ord på engelska ("no", "english"), kände jag mig varm i kläderna. Nära svettig. Jag har redan hunnit tröttna på kantinamaten och jag har redan hunnit vika minst tvåhundra nyckelkortshållare. Och Sverige vann en VM-match på TV:n framför mig utan att jag lade märke till det.
Hemma. Just nu är det här.

Mellan Trysil och Trysil

Hanna kom, när säsongen var slut. Hon hade kört, hela vägen från Uppsala.
Dagen efter körde vi samma väg igen.
Vi landade i Uppsala när april tog slut, mitt i Valborgsfirandet. Ella hade med sig en påse bullar. Hanna skrattade.
Hannas pojkvän Jack med min pojkvän Jack. Rätt opraktiskt, men praktiskt för alla äldre släktingar som får färre namn att hålla reda på.
Jag visade (min) Jack Uppsala, dvs caféer.
Sedan visade jag Stockholm, dvs restauranger.
Och glass, fast det inte riktigt var glassväder.
Efter lite Sverige åkte vi till Barcelona, bodde i Susanne och Anders lägenhet. Hade semester.
Vi var hurtiga, i överkant hurtiga. Vi promenerade istället för att åka buss för att det såg ut att ta ungefär lika lång tid, med detta som slutresultat.
Ändå värt.
Och det som är bra med att promenera är att man kan hitta veganska pizzaställen längs vägen. Kanske var det verkligen så gott som det var där och då, kanske var vi bara väldigt hungriga. Hur som helst fick servitören så mycket dricks att han kom tillbaka två gånger och frågade om det verkligen var riktigt.
Vi joggade också, på semestern. Kan ni tänka er.
Carretera de les Aigües. Rekommenderas.
Kompenserade all fysisk aktivitet med ett högt intag av vin
och mat.
Vi badade faktiskt, också. Det var kallt, jag blev aldrig riktigt varm efteråt.
Jacks hand efter att ha havsdoppats. Vi åkte cykeltaxi hem. Sedan åkte vi flygplan, till nästa hem. Jag till Sverige och han till England.
Hemma hängde jag en hel del med min familj. Det var nog det bästa med att vara hemma.
Jag hängde ju också med till Ellas landställe.
Hängde med Victoria och Hedvig.
Hängde med min cykel.
Sedan åkte jag till England, var där i en vecka, för att hälsa på Jack.
Det var grönt.
Det var tjusiga hus. Mer info kommer senare.
Från England åkte jag till Frankrike, på surfläger i Biarritz.
Det regnade och var sexton grader och jag tänker mig att om man slår upp ordet try-hard i ett bildlexikon ser det ut ungefär så här.
Min deadline för hemkomst till Uppsala var femte juni, för då skulle min lillasyster ta studenten. Den dagen var en himla fin dag.
Jag passade på också att träffa människor jag inte träffar så ofta. I Danderyd.
Hemma hos Märtha, som har flyttat från mitt i Uppsala till ännu mer mitt i Uppsala.
I stadsparken.
Jag och Märtha fick för oss också att vi skulle lära oss åka longboard, i motvind och motlut.
Och sen sista kvällen familjeseglade vi, också i motvind,
Och sen åkte jag tillbaka till Trysil igen.

Trysilvintern

Jag bloggade ingenting i vintras, sparade ingenting av min vinter i textformat. Jag hade väl andra prioriteringar, hade väl rätt ont om dötid, men det var synd, för jag tycker om att dokumentera, ha dokumenterat. Jag har saknat det. Jag vill försöka göra det, igen, om bara orden kan komma tillbaka till mig.
 
Här är den i alla fall, kort sammanfattad. Trysilvintern.
17 november-22 april. Jag kom till jobbet från backen, med röda kinder och svettfläckar på min vita receptionistblus. Åkte pist och puder, i soluppgång och strålkastarljus. Förfestade hos Lisa och efterfestade hos Lisa, två personer per dryckeskärl och kvadratkilometer. Drack varm cider innan nästa parkvarv. Blev kär. Blev ännu sämre på att tvätta. Dansade till samma låtar i fem månader, med mindre och mindre uppriktig entusiam.
 
Det känns så avlägset nu, men det var så det var.
 
Jag älskade det när det hände.