Kategorier

Arkiv

Om mig

Elsa. 20. Tog studenten från Svenska skolan i Nairobi och hamnade på en skidresort i Klippiga bergen som ett resultat av framtidsångest och brist på bättre saker att göra. Försöker här lära mig att åka skidor, översätta min personlighet till engelska och lägga mindre pengar på varm choklad och mer pengar på hyra. Bloggens främsta målgrupp är min mormor och mitt framtida jag. Välkommen du med.

Lately

När jag senast hörde av mig här var jag deppig. Men så kom jag på att jag hade en roséflaska i kylen och en Linnea en trappa upp.
Och så kändes det plötsligt helt otänkbart att jag bara några minuter tidigare hade haft slut på livslust, när vi satt där på balkongen i den kanadensiska vårsolen och pratade om viktigt och oviktigt. Och någonstans höjdes volymen på min högtalare och det hela mynnade ut i en intensiv danssession till Linneas 70-talslåtar, som sedan fortsatte vidare ut på ett annat dansgolv.
Och några sådana kvällar har det blivit, med mycket dans och lite sömn. Jag har jobbat med gårdagsögonbryn och sett fab ut på utsidan men varit ofab på insidan, och hållt mig vaken endast tack vare Jacob som har en härlig vana i att komma förbi med kaffe.
En annan sak som har hänt är att Alyssas föräldrar har kommit på besök, och alltså jag vet inte vad det är men jag älskar att hänga med föräldrar. En kväll bjöd de på middag, inklusive portvin och hela faderullan. Idag skulle Ian ta med fadern på några park laps och jag väntar spänt på att han ska komma hem med updates.
Har hängt en hel del med dessa också, och börjat inse hur tomt det kommer kännas när de inte längre är ett stående inslag i ens vardag. Fint folk.
Igår hade vi jug night med alla lifties. Vet inte om jag har förklarat begreppet tidigare men en jug night går alltså ut på att alla som har gjort bort sig på jobbet, till exempel genom att svära över radion eller dricka öl arbetsklädd, måste köpa en kanna öl, en jug, att bjuda på. Och sedan får man se varthän kvällen beger sig. Igår ägde vår jug night rum utomhus och ackompanjerades av en brasa. Vår chef hade sett till att det fanns vegokorv och det var en fin kväll.
 
Idag däremot har jag varit ledig och hängt i sängen, kollat Netflix och torkat snor. Det blir liksom så att när någon blir sjuk blir alla sjuka, men eftersom jag ändå inte kan åka skidor gör det inte så mycket. Nu kan jag göra samma sak som jag ändå skulle ha gjort om jag var frisk, men med lite bättre samvete. Ändå så är det så att det är på de lediga dagarna som livet blir jobbigt, när alla andra drar ut och åker skidor och jag tänker på hur jävla gärna jag också skulle vilja göra det. Jag börjar mer och mer seriöst fundera på att göra en till säsong, för jag känner mig ju liksom inte riktigt färdig. Vi får se vad som händer. Först ska jag i alla fall kila ned till Linnea och bli uppmuntrad, för det brukar ju funka. Puss.

Om att låtsasleva

Den här säsongen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag hade tänkt att jag skulle bli en grym skidåkare. Grym i puder, grym i parken. En kanske inte grym men i alla fall hyfsad snowboardåkare. Därför tog jag varje tillfälle att åka, första bussen upp och sista bussen hem. Några luncher, de halvtimmeslånga, med fingrar utan vantar och känsel med min mattermos i liften. Två liftar upp kunde man hinna, och snälla gud inget stopp, sedan snabbt ned och nästan nästan hinna få av pjäxorna innan lunchens slut. Jag är en sån som går in för saker.Min första månad här var bland det bästa jag varit med om, i ett moln av konstant eufori och adrenalin, men efter det har det varit stolpe ut. Och jag har insett, mitt i allt, att det är så fruktansvärt kul att åka skidor. Så fruktansvärt fruktansvärt kul. Och jag tänkte, innan jag kom hit, att det skulle bli en säsong och inte mer. Men den här säsongen blev ju inte riktigt som jag hade tänkt mig, så jag har börjat tänka om litegrann.Livet här är kravlöst, lustfyllt. Du kan ägna dina jobbdagar åt någonting meningslöst och se till att de är precis tillräckligt många för att överleva, sedan ägna resten av tiden åt att leva. Produktivitet mäts i åk istället för i avbockade möten och det finns ingeningenting du måste göra. Ett låtsasliv, en fristad, där det är norm snarare än inte okej att komma till jobbet innan du har nyktrat till, där livet går ut på att bara ha det bra.

Det är ett fint liv vi lever. Vi har kul, och det räcker. Måste jag sluta ha kul?

Samtidigt vet jag inte hur länge jag kan leva detta låtsasliv utan att till slut börja tro att det är på riktigt. För det är det ju inte. Skidresorter finns inte för alla, de finns för de rika. En liten liten andel av världens befolkning har råd att unna sig en sådan lyx, den andelen som redan har allting annat, och att för en skitlön se till att de får ännu mer än de redan har är inte det jag vill ägna mitt liv åt. Dessutom är det en väldigt heterogen grupp av människor jag befinner mig i här. Det är väldigt vitt, och det finns betydligt viktigare saker att arbeta för än att utöka vita människors privilegier ytterligare.Så jag är kluven. Den här säsongen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, och frågan är om jag ska börja göra något viktigt och meningsfullt eller bara stanna i låtsasvärlden och utnyttja alla mina oförtjänta privilegier. Det vore ju faktiskt rätt trevligt.

Less

Är det verkligen tillräckligt varmt för att sitta ute på balkongen och skriva blogginlägg, undrar du, och nej, det är det ju inte. Speciellt inte för oss stackare med balkong på skuggsidan. Men. Jag biter ihop och försöker, medan fingrarna blir stela och blå.
 
Jag har inte min bästa dag idag. Det behöver man inte ha när man har brutit armen två gånger med lika många månaders mellanrum, när man har gått hem från Sobeys med tre trasiga överfulla plastkassar vars handtag kapat all blodtillförsel till fingertopparna, när man jagat rullande konservburkar längs nedförsbacken. Det behöver man inte ha.
 
Jag börjar bli rätt less. På att inte kunna tvätta mitt hår. På att behöva be Linnea om hon kan sätta upp mitt hår för att försöka dölja att jag inte kan tvätta det. På att borsta tänderna med vänster hand. På att tänderna aldrig blir riktigt rena. På att bli avbruten av James varje gång jag plockar fram en grönsak som måste hackas. Men mest av allt på att vänta. På att vänta på ett sen som ska vara bättre än nu, för det var ju det här sen:et jag väntade på förut. Jag vill vakna på morgonen och känna att jag är precis där jag vill vara, gör precis det jag vill göra. Och så är det inte just nu. Mestadels är jag imponerande positiv, men jag har inte min bästa dag idag.
 
Så. Jag tänker på framtiden, fast det är en livsstrategi jag helst undviker. Drömmer mig bort från en plats jag drömde mig till, investerar pengar i sen. Väntar. På en framtid där mitt överarmsben sitter ihop.