Torkade gula ärtor

Det har blivit en basvara, en som alltid finns hemma. Ett halvkilo kostar i Trysil 6,90 kronor, och det är detta som fått mig att djupdyka i den gula ärtans många användningsområden. Här är tre av dem: 
 
1. Falafel. Det går utmärkt att använda gula ärtor som falafelbas. De ska blötläggas över natten, sedan mixas och blandas med lök och vitlök. Här har jag experimenterat med olika beståndsdelar, till exempel går kryddningen att variera i all oändlighet. Ofta har jag i jordnötssmör, istället för tahini som är svajndyrt/icke-existerande i Trysil. I exemplet ovan har jag haft i kikärtor och grönkål också. Sen forma till biffar och stek i maassa olja. De blötlagda ärtorna håller ihop rätt bra, och även om smeten är svårhanterlig brukar de fixera sig om man ba klickar ut biffarna i stekpannan och sedan låter bli dem tills det är vändningsdags.   
2. Daal. (Eller asså. Hur ska detta ord egentligen stavas? Hur många a:n? Något h?) Här ska i alla fall ärtorna (typ 4 dl) kokas i (typ 8 dl) vatten i fem minuter och sedan stå till sig i ytterligare 2-3 timmar. Sedan får man ha i lite mer vatten, lite salt och gurkmeja och koka upp igen. Sådär får de koka tills ärtorna har fått en bra konsistens (ca 20 min). I en annan panna steker man under tiden rödlök i spiskummin, för att sedan tillsätta till ärtorna tillsammans med en förpackning kokosmjölk, garam masala, curry och fryst spenat. Kanel brukar jag ha också. Sedan ät med ris. Mums. 
3. Fava. Detta är mitt bästa bästa mackpålägg för att det är gott billigt och räcker föralltid. Och jag har inte lyckats tröttna än. Jag brukar blötlägga ett halvt paket ärtor (250g) över natten. Morgonen därpå fräser jag en lök (gul eller röd) och så många vitlöksklyftor som under dagen i fråga känns rimligt i olja. När de fått fräsa ett tag tillsätter jag de avrunna ärtorna och en halvliter vatten. Sedan får det koka i sisådär en 40 minuter. Då är det dags att mixa ihop allting och smaka av med salt, peppar och citronjuice. Nu när jag bor själv brukar jag frysa in hälften, fast allra godast är det ju såklart helt nygjort.

Morgongröt och minusgrader

För en månad sedan fick jag ett spritkök av min pappa. Eller, förresten är jag osäker på om jag fick eller fick låna, vi fastställde nog när jag tänker efter aldrig premisserna. Han hittade det det i soprummet i alla fall, oavsett vem som nu innehar ägandeskapet. Köket var nästan helt, det fattades en del. Den beställde han hem på posten. Och så hade han helt plötsligt två stormkök, eftersom han precis köpt sig ett ett sprillans nytt gaskök. Så då fick eller fick jag låna det ena. Och idag begick jag äntligen spritkökspremiär.
Jag hade tänkt att premiären skulle begås i förrgår, egentligen. Jag hade packat ryggsäcken, skrapat bilen och kört typ 85 procent av sträckan upp till Fageråsen när jag insåg att jag hade glömt tändstickorna hemma.
 
Attans.
 
Så det blev en topptur utan frulle, den gången. Alla ni som någon gång träffat mig utan frukost i magen vet att jag gör mig rätt dåligt i det tillståndet. Utsikten var det inget fel på, i alla fall. Bilderna i detta inlägg är från både då och idag.
Imorse hade jag med mig två tändsticksaskar. Lika bra att överkompensera. Höll dock på att glömma T-spriten hemma, jag hade smällt igen både ytterdörren och bildörren när jag kom på att det var nog någonting som saknades ändå.
 
Sedan bar det av.
Prognosen, som var en kopia av förrgårdagens, stämde då som nu väl överens med verkligheten. Himlen var kristallklar och temperaturen var några grader under noll.
Nere i byn var det liv, med snökanoner och grävskopor och stugrenoveringar och rörleveranser. Varje gång jag kommer dit har det dykt upp någonting nytt. Uppe på fjället var jag dock alldeles ensam.
Den här tiden förra året tror jag att backarna redan hade öppnat. Nu var det helt bart på marken, hade lika gärna som november kunnat vara september.
I tisdags ankom jag till toppen ett par minuter senare än solen, idag var jag precis i tid.
Ensam, på toppen av Trysil. Jag var den enda som fick känna solens första strålar. Tänk att det händer varje morgon, det där magnifika skådespelet. Tänk att jag för det mesta inte ens har vaknat då.
Det blev grötfrulle. Den smakade så mycket godare på 1132 meters höjd än vad den hade gjort hemma vid det något mer lågbelägna matbordet.
Och så lite kokkaffe på det. Kokkaffe är faktiskt min nya standard även hemma, för jag har ont om andra beredningsmetoder nu när jag bor på personalhotellet. Jag kokar i kastrull och häller direkt i koppen, och det blir så mycket bättre än tratt-i-kopp-metoden som jag envist höll fast i förra säsongen.
Och från och med nu blir det ju bara lättare och lättare att vakna i tid till dylika morgnar.

Lydiafilm

Förresten förresten på tal om hedemorahelgen så knåpade ju Lydia ihop denna lilla filmsnutt därifrån! Det är så annorlunda, att återuppleva ett tillfälle i rörligt format snarare än genom stillbilder. Varsågod: