Kategorier

Arkiv

Om mig

Elsa. 21. För tillfället i Trysil, Norge. Checkar in folk för att senare få checka ut själv. Tycker om höga berg, rött vin och svart kaffe. Försöker formulera ögonblick i ord, fånga känslor i bilder. Bloggens främsta målgrupp är min mormor och mitt framtida jag. Välkommen du med.

Ensamtur till Rondane

Det var senseptember och mitt schema visade plötsligt fem dagars ledigt. Jack var bortrest och jag kände i eftersvallet av min och pappas Kebnekaisetur ett stort behov att att frilufta mig, och bestämde mig efter en stunds googlande att ge mig av till Rondane natsjonalpark. Det visade sig att fler hade tänkt i samma banor, trots att Knud var ute och härjade. 
Mitt snabbgooglande var ingenting emot verkligheten. Rondane var klätt i höstskrud och allt var så vackert att det nästan gjorde ont att titta på.
Jag hade tittat ut en liten tur som verkade lämplig, trekanten, mellan tre hytter. Lite lik svenska Jämtlandstriangeln.  
Och Norge som turland fortsätter att imponera på mig. Det är nämligen så att man med en nyckel man som medlem i DNT (Den Norske Turistforening) kan lösa ut får tillgång till alla hytter som i säsong bemannas av DNT även när de stänger ned i lågsäsong. Detta gör det enkelt att året runt ge sig ut på stugtur, inte minst i Rondane där stugnätet är tätt.
Första natten skulle jag bo på Rondvassbu. Det låg där nede mellan bergen, utom räckhåll för Knud.
På hytta var det fullt av helgbesökare, många just tillbakakomna efter blåsiga toppturer. Rondvassbu har flertalet 2000-meterstoppar inom räckhåll och är därmed naturligt en populär bas för vandrare. Jag fick en sovsalsplats för en hundralapp och däckade tidigt, medan övriga fortfarande var borta i huvudbyggnaden och åt middag, allt medan små snöflingor yrde omkring utanför fönstren.  

Toppturen

Under denna historiskt varma sommar år 2018 övertog Kebnekaises tidigare lägre nordtopp positionen som Sveriges högsta punkt från sydtoppen. Sydtoppen är mer lätttillgänglig, den som vanligtvis bestigs av oss vanliga dödliga klättringsoerfarna, så det kändes ju lite snopet att toppen vi skulle traska upp till nu bara var Sveriges näst högsta. Lyckligtvis hade det när vi kom upp sedan mätningen snöat en del, och sydtoppen var återigen högst. Inte för att det spelade någon roll för utsiktens skull eller så, för toppen låg i kompakt dimma. Mer för sakens.
Det var en kul vandring, med både glaciär- och klättringsmoment. Vi gick en guidad tur med STF och vi tyckte båda att den var väldigt bra. Vi var ett härligt gäng som peppade varandra, i totalt en sisådär elva timmar.
 
Pauserna var korta och effektiva, avsedda för på- och avklädning, snacksande och vattensörplande. Kameran låg mest i väskan.
Men höjdpunkten med min och pappas Kebnekaisetur tycker jag faktiskt inte var själva toppturen, även om det verkligen var en häftig upplevelse. Höjdpunkten var att bara få vara i fjällen. Att få andas fjälluft, titta på bergstoppar och att själv bära med sig allt värt och ovärt att ha med. Någonstans mellan Kebnekaise och Nikkaloukta på vägen hem kände jag att wow, det är ju detta jag vill göra. Inte nödvändigtvis bestiga bergstoppar men att bara frilufta mig. Kände mig helt pånyttfödd när jag så småningom var tillbaka i Trysil, som om jag för första gången kunde känna hur luften smakade. Om du redan fått nog av klyschor, sluta läsa nu för resten av inlägget lär nog följa samma tema. 
Dagen därpå gick jag och Tilde Tarfala tur och retur, medan pappa efter gårdagens strapats var hemma och masserade knäna. Det började regna ungefär halvvägs, och det kändes bra, att jag inte skulle åka hem utan att ha fått uppleva ett regnväder.
Den sista kvällen åt vi den omtalade trerättersmiddagen på Kebnekaise Fjällstation. Det var en riktigt läcker middag, på en fjällstation som var mer som ett lyxhotell än någonting annat. Jag levde det ljuva veganlivet också, med flotta alternativ till både frukost, lunch och middag.
Jag tänker, hoppas, att jag i framtiden ska se tillbaka på denna resa som starten på mitt friluftsliv. Och det är ju upp till mig när allt kommer omkring. Det var längesedan jag kom tillbaka från en resa med så mycket livspepp och så mycket nya tankar och idéer. Tack pappa. Och på återseende Kebnekaise.

Motvindspromenerande och ett otrevligt besked

Vi är två långsamma individer, jag och Jack. Detta amplifieras när vi är tillsammans. Vi liksom vet att saker kommer att ta mycket längre tid än vad de rimligtvis borde, lägger en evighet på att välja ryggsäck eller att bre mackor. I förrgår sa jag att okej, klockan sex går vi upp, på första alarmet. Klockan sju ska vi vara rullandes i bilen på väg härifrån.
 
Klockan 07.18 dagen därpå lämnade vi uppfarten.
 
Not quite. But close.
Och sedan, efter en lång och krokig bomväg, var vi framme vid foten av Østerfjellet som blev den av de många oupptäckta vandringsleder vi spanat in denna onsdagsförmiddag. Jack hade på sig snyggstrumporna.
Det var blåsigt, redan innan vi kommit upp på topplatån.
Vi promenerade in en liten bit i Sverige, och sedan tillbaka igen.
Tog ett mycket oharmoniskt fikastopp bakom en stenhög. Jag tog av mig vantarna för att öppna kakburken, kände mig orutinerad utan termoskaffe. Det såg ut på mina händer som om fingrarna fortfarande satt fast i dem.
Sedan gick vi ned igen. Vindriktning: motvind.
Läckert landskap.
Jag vad helt obalanserad när jag kom ned från toppen, pga hade anpassat min tyngdpunkt efter en storm i ansiktet.
Sedan åkte vi vidare till en mindre vindutsatt lunchplats och åt tunnbrödrullar och kokade kaffe. Försöker lära Jack att säga kokkaffe men asså det GÅR inte, hur jag än betonar kOOOOkkaffe blir det bara kukkaffe av det hela. 
Sedan, efter denna blåsiga småidylliska förmiddag, åkte vi hem och Jack fick reda på att restaurangen där han jobbar ska läggas ned.
 
Så nu är det fett jävla oklart hur det blir med allting.