Kategorier

Arkiv

Om mig

Elsa. 20. Tog studenten från Svenska skolan i Nairobi och hamnade på en skidresort i Klippiga bergen som ett resultat av framtidsångest och brist på bättre saker att göra. Försöker här lära mig att åka skidor, översätta min personlighet till engelska och lägga mindre pengar på varm choklad och mer pengar på hyra. Bloggens främsta målgrupp är min mormor och mitt framtida jag. Välkommen du med.

Sverige

Japp, jag är i Sverige. Där det tar en fjärdedel så lång tid att ladda upp bloggbilder och där det är tryck i den varma duschen. Där pappas mat är precis lika god som jag minns den och där en kan gå ensam i vintermörkret fastän det är mitt i natten. Fast jag föredrar ju att ha mina SSN-vänner på sisådär max 50 meters avstånd till skillnad från nu när vi är utspridda över världen.
I lördags klockan fem på morgonen kom en taxi för att hämta upp oss på skolan och vi vinkades av av massa fina trötta vänner som hade offrat en massa sömntimmar och gått upp lika tidigt som vi. Allt gick bra och vi åkte flygplan i många timmar innan vi mellanlandade i Amsterdam.
Där grät vi en skvätt för att matpriserna var så icke-kenyanska man kan tänka sig. Portionen ovan räckte för att tömma plånboken men långt ifrån att fylla magen.
Efter fem timmar i Amsterdam där vi roat oss bäst vi kunde (rätt så bra) satte vi oss på tvåtimmarsflighten med slutdestination Arlanda och var peeppppp på att snart få träffa våra familjer.
Och visst stod de och väntade. Och jag fick krama Hannaaaaaa. Och åka kall bil med tre väldigt saknade filurer med välkända byggnationer utanför bilrutorna. Och förundras över hur som-vanligt allt kändes.
Vi kom hem och åt en som-vanligt-middag, jag och min fina fina familj, innan jag stupade i säng.
Dagen därpå hann jag med att återförenas med några saknade filurer på mitt älskade Storken. Och återförenas med min kära Sverigefrukost.
Lite lussebullsbak på det och jag somnade mätt och glad.
I måndags fick jag äntligen träffa Mathildaaa igen. Och äta lite restaurangmat med min kära familj.
Efter det var det dags att testa på ett icke-kenyanskt dansgolv och jag måste väl säga att det funkade.
Morgonen därpå vaknade jag upp till dessa personer och en fantastisk frukost. Det var fint.
Sen åkte jag till Moa och pressade i mig lite pannkakor.
Och på kvällen var det dags för minijulafton. Och mycket mycket mat. Det var åh så mysigt.
Sedan var det dagen innan julafton och julafton. På något underligt vis blev jag tillslut klar med alla julklappar och kunde ägna själva julaftonen åt att mysa runt i min christmas sweater. Så det gjorde jag. Det var en väldigt mysig julafton och jag åt som sig bör alldeles alldeles för mycket mat.
Sverige har tagit emot mig väl.

Mer från Ngong Hills


Om att komma tillbaka

Jag har diskborstekrig med Hanna i elevköket och jag sitter på min säng och pratar med Märtha tills Marie kommer och kör iväg oss. Jag sitter hopklämd mellan fina fina människor varje kväll för att lyssna på julsageläsning och jag sitter sisådär en halvtimme senare återigen hopklämd mellan fina fina människor för att titta på SVT:s julkalender. Jag äter sconesfrukost och stulen isglass och ser mitt förråd av Sverige-knäckebröd och Sverige-te långsamt sina. Jag skriker bort min röst i partybussen och jag dansar fuldans på samma klubb för tredje helgen i rad.

Och om tre dagar är jag långt härifrån.

Det har gått läskigt fort och vi har redan förbrukat hälften av dagarna på våra Kenya-konton som bara töms, aldrig fylls på. Eller så kan man välja att se på det tvärt om, att lika mycket som vi har fått göra, lika mycket har vi kvar. Då känns det lite bättre. Många känner sig nedstämda över att återvända till det land vi förut kallade hemma, men inte jag. Jag längtar efter pappas mat, efter Hannas dåliga humor, efter kvällspromenader, efter Victorias osammanhängande utläggningar, efter Uppsalafika, efter Saras skratt, efter Vinterstudion, efter att sitta mitt emot Ida och berätta allting för att jag vet att hon kommer bry sig hur oviktigt det jag säger än må vara, efter munkte, efter Hedvigs utbrott, efter att köra bil, efter tystnad, efter alla de personer som gjorde det så svårt att lämna Sverige i augusti. Det ska bli skönt att få komma hem och fylla på med lite Sverige, nästan lika skönt som det ska bli att komma tillbaka hit igen. Få se allting på lite avstånd för då lägger man liksom ännu mer märke till allt det fina. På samma vis som dessa fyra månader verkligen har fått mig att lägga märke till allt det Sverigefina. Vi har så mycket fint omkring oss, jämt och hela tiden. Sådant som vi liksom aldrig lägger märke till, som vi bara tar för givet. Jag tror jag har blivit bättre på att inte ta för givet.

Och om tre dagar får jag andas in Sverigeluft och krama om er igen.

Littan, dig saknar jag.
 
Min kära familj. Bilden ovan är tagen förra året kvällen (natten) innan julafton i vårt lätt kaosiga vardagsrum. Vi hade som vanligt överskattat oss själva, var försenade trötta irriterade och satt och åt donken i soffan. Precis som det på något sätt alltid blir.
 
Älskade älskade Uppsala. Snart ska mina slitna vans få vandra på dina gator igen.
 
Jag saknar Matildas matbord, nästan lika mycket som personen som syns bakom det. Men mest av allt saknar jag nog hennes te.
 
Jag saknar mina Kottar.
 
Och jag saknar Moa och hennes alla påhitt.
 
Tre dagar hörni, sedan är den välbehövliga pausen från mitt sällskap till ända. Och ni har inget att säga till om.