Världens kortaste fjällvandring

Dag nummer två i Rondane vaknade jag upp med rätt rejält halsont. Jag lämnade Ronvassbu och funderade på den närmast föreliggande framtiden över en utomhusfrukost.
Och jag bjöds faktiskt på lite solglimtar till morgonkaffet.
Jag traskade på litegrann för att känna på formen. Det kändes inte tipptopp, och det i kombination med att prognosen inte visade något tecken på att Knud skulle ge med sig fick mig att ta beslutet att åka tillbaka till Trysil igen. Låg sedan förkylningsdäckad i ett par dagar så kanske var det ett klokt beslut, om än tråkigt. 
Jag åt en sista utomhuslunch innan jag knatade tillbaka samma väg som dagen innan, rätt snopen, med vinden piskande i ansiktet.
Och jag tänker att jag kanske satsat lite för stort. Jag behöver inte ta mig fyra timmar bort till maffiga bergstoppar bara för att frilufta, jag fucking bor ju i fjällen. Kanske räcker det med en nätt promenad hemifrån för koka morgonkaffet över öppen eld, eller bara sova en natt i ett tält. Det bästa är ju det som faktiskt blir av.
Rullade hemåt med denna vy i backsbegeln, efter att ha druckit upp nästan allt snabbkaffe jag hade med mig fastän turen knappt blev hälften så lång som planerat. Och Rondane. I'll be back.