Kategorier

Arkiv

Om mig

Elsa. 20. Tog studenten från Svenska skolan i Nairobi och hamnade på en skidresort i Klippiga bergen som ett resultat av framtidsångest och brist på bättre saker att göra. Försöker här lära mig att åka skidor, översätta min personlighet till engelska och lägga mindre pengar på varm choklad och mer pengar på hyra. Bloggens främsta målgrupp är min mormor och mitt framtida jag. Välkommen du med.

Veganlissabon

Att vara vegan i Lissabon var enkelt, i alla fall baserat på det lilla hörnet av staden som vi hängde i. Under våra tre små dygn klarade vi långt ifrån av att äta oss igenom hela utbudet, men vi hann i alla fall besöka två vegetariska restauranger och en helvegansk. I mataffären trängdes ris-, mandel och sojamjölken om hyllutrymmet, och de glasstånden vi besökte hade det bra ställt på den mjölkfria fronten.Fem minuters promenad från vår lägenhet hittade vi Princesa do Castelo, där vi delade på två varmrätt och en förrätt. Den sistnämnda, nachotallrik med hummus, var lite halvtråkig men om varmrätterna har jag inte mycket ont att säga.
Ännu bättre gillade jag dock Terra, på bilderna ovanför, en bufférestaurang där det mesta var veganskt. Som i en liten oas, avskiljd från biltrafiken, satt vi där och stönade som reaktion på våra smaklökars eufori. Bäst av allt var dock vårt sista middagsställe, The Food Temple. Dit Google Mapade vi oss efter att det redan hade blivit mörkt, på trånga smala gränder som luktade middagsos. Vi kom fram till en fullsatt minilokal och insåg att vi definitivt borde ha bokat bord, men fick en varsin filt och en varsin öl och lite hängtid i trappan utanför restaurangen innan vi till slut fick komma in. Allt var veganskt och överdrivet gott (jag vet för jag åt allt) och lova mig att inte lämna Lissabon utan att ha varit där!

En annan tisdag

Tisdag. Uppsala är grått och regnigt, lite smådeppigt. Ett nedslag i verkligheten efter en sommarhelg som tog det mesta av livsglädjen med sig. Jag tänker tillbaka på min förra tisdag.
Den tisdagen väckte mamma mig för att tala om att jag höll på att sova förbi Lissabonsoluppgången. Jag tog mig upp ur sängen, tassade bort till köksfönstret och såg en lilafärgad himmel över en uppvaknande stad. Sedan somnade jag om igen.
Nästa gång jag vaknade var det morgon på riktigt, och jag och mamma flyttade över vårt kylskåpsinnehåll till en plastpåse och kilade ned till parken nedanför vår balkong för att äta frukost.
Solen hade nått husfasaderna för längesedan och det var för varmt för att sitta i solen.
Jag och mamma frukostkonverserade och fick gräsfläckar på byxorna innan vi kom på att vi kunde gå upp till lägenheten och hämta en filt. Det blev en långfrukost i gräset, en fin en. Jag älskar att vara i jämnhöjd med maten jag äter.Den här tisdagen var en stranddag, hade vi bestämt. Jag var vinterblek och tänkte vara lite snäll mot min hud och dess kassa pigment, så jag överdoserade solskyddsfaktor 50. Och kom således senare tillbaka till Sverige minst lika blek som jag åkte.
Vi promenerade ned mot vattnet längs oregelbundna gator under blommande träd. Vid vattnet låg tågstationen och därifrån gick en linje längs kusten, med havsutsikt i västlig riktning. En vacker tågresa.
Efter sisådär fyrtio minuters tågåkning bestämde vi oss för att gå av. Vi letade oss ned till stranden där vi hamnade bredvid en man som hade hetsiga konversationer med sig själv på portugisiska, och det var ungefär så här varmt. 
I Atlantvattnet däremot var det kallt, vilket gjorde det uthärdligt för oss stackars värmekänsliga skandinaver. Vi klarade väl ett par timmar, sedan tog vi tåget tillbaka till Lissabon igen.
När vi hade kommit hem, duschat bort all sand och var redo att lämna lägenheten hade det hunnit bli kväll och temperaturen hade hunnit bli behaglig. Lissabon lystes upp av kvällssolen och vi promenerade ned längs kullerstenen.
Vi passerade igenom en gränd fylld av gitarrplink och jag stannade för att fotografera fönster, dels för att de var så vackra men mest för att jag inte ville lämna musiken.
Sedan rundade vi av dagen med vin ur miniglas och mat från så många olika fat att det knappt gick att se att det fanns ett bord där under. Efteråt vandrade vi hem genom samma gränd som på vägen dit, nu tyst, nästan lite olustig. Jag somnade direkt när lampan släcktes, till ljudet av AC-surret.
 
En annan tisdag.
 
En trevlig en.

Lissabon

Vi pratade innan, mamma och jag, om vad vi ville få ut av våra tre Lissabondygn.
 
"Jag tycker, Elsa, att vi ska gå långsamt och äta ofta."
 
Så det är vad vi har gjort. Vi har gått långsamt, på kullersten i ingådda tofflor, för att marken känns så nära då. Vi har ätit, mycket och ofta, och oroat oss för att vi inte ska hinna bli hungriga tills nästa måltid. Vi har häpnat över fasaderna, kakelplattorna, stadsplaneringen, skrattat åt att det ens finns utmarkerade utsiktsplatser för att det är så vackert överallt hela tiden. Jag har haft mamma alldeles för mig själv, hon, min bästa diskussionspartner, min allra klokaste.
 
Och jag har väl typ ingenting att klaga på.