Världens kortaste fjällvandring

Dag nummer två i Rondane vaknade jag upp med rätt rejält halsont. Jag lämnade Ronvassbu och funderade på den närmast föreliggande framtiden över en utomhusfrukost.
Och jag bjöds faktiskt på lite solglimtar till morgonkaffet.
Jag traskade på litegrann för att känna på formen. Det kändes inte tipptopp, och det i kombination med att prognosen inte visade något tecken på att Knud skulle ge med sig fick mig att ta beslutet att åka tillbaka till Trysil igen. Låg sedan förkylningsdäckad i ett par dagar så kanske var det ett klokt beslut, om än tråkigt. 
Jag åt en sista utomhuslunch innan jag knatade tillbaka samma väg som dagen innan, rätt snopen, med vinden piskande i ansiktet.
Och jag tänker att jag kanske satsat lite för stort. Jag behöver inte ta mig fyra timmar bort till maffiga bergstoppar bara för att frilufta, jag fucking bor ju i fjällen. Kanske räcker det med en nätt promenad hemifrån för koka morgonkaffet över öppen eld, eller bara sova en natt i ett tält. Det bästa är ju det som faktiskt blir av.
Rullade hemåt med denna vy i backsbegeln, efter att ha druckit upp nästan allt snabbkaffe jag hade med mig fastän turen knappt blev hälften så lång som planerat. Och Rondane. I'll be back.

Ensamtur till Rondane

Det var senseptember och mitt schema visade plötsligt fem dagars ledigt. Jack var bortrest och jag kände i eftersvallet av min och pappas Kebnekaisetur ett stort behov att att frilufta mig, och bestämde mig efter en stunds googlande att ge mig av till Rondane natsjonalpark. Det visade sig att fler hade tänkt i samma banor, trots att Knud var ute och härjade. 
Mitt snabbgooglande var ingenting emot verkligheten. Rondane var klätt i höstskrud och allt var så vackert att det nästan gjorde ont att titta på.
Jag hade tittat ut en liten tur som verkade lämplig, trekanten, mellan tre hytter. Lite lik svenska Jämtlandstriangeln.  
Och Norge som turland fortsätter att imponera på mig. Det är nämligen så att man med en nyckel man som medlem i DNT (Den Norske Turistforening) kan lösa ut får tillgång till alla hytter som i säsong bemannas av DNT även när de stänger ned i lågsäsong. Detta gör det enkelt att året runt ge sig ut på stugtur, inte minst i Rondane där stugnätet är tätt.
Första natten skulle jag bo på Rondvassbu. Det låg där nede mellan bergen, utom räckhåll för Knud.
På hytta var det fullt av helgbesökare, många just tillbakakomna efter blåsiga toppturer. Rondvassbu har flertalet 2000-meterstoppar inom räckhåll och är därmed naturligt en populär bas för vandrare. Jag fick en sovsalsplats för en hundralapp och däckade tidigt, medan övriga fortfarande var borta i huvudbyggnaden och åt middag, allt medan små snöflingor yrde omkring utanför fönstren.  

Toppturen

Under denna historiskt varma sommar år 2018 övertog Kebnekaises tidigare lägre nordtopp positionen som Sveriges högsta punkt från sydtoppen. Sydtoppen är mer lätttillgänglig, den som vanligtvis bestigs av oss vanliga dödliga klättringsoerfarna, så det kändes ju lite snopet att toppen vi skulle traska upp till nu bara var Sveriges näst högsta. Lyckligtvis hade det när vi kom upp sedan mätningen snöat en del, och sydtoppen var återigen högst. Inte för att det spelade någon roll för utsiktens skull eller så, för toppen låg i kompakt dimma. Mer för sakens.
Det var en kul vandring, med både glaciär- och klättringsmoment. Vi gick en guidad tur med STF och vi tyckte båda att den var väldigt bra. Vi var ett härligt gäng som peppade varandra, i totalt en sisådär elva timmar.
 
Pauserna var korta och effektiva, avsedda för på- och avklädning, snacksande och vattensörplande. Kameran låg mest i väskan.
Men höjdpunkten med min och pappas Kebnekaisetur tycker jag faktiskt inte var själva toppturen, även om det verkligen var en häftig upplevelse. Höjdpunkten var att bara få vara i fjällen. Att få andas fjälluft, titta på bergstoppar och att själv bära med sig allt värt och ovärt att ha med. Någonstans mellan Kebnekaise och Nikkaloukta på vägen hem kände jag att wow, det är ju detta jag vill göra. Inte nödvändigtvis bestiga bergstoppar men att bara frilufta mig. Kände mig helt pånyttfödd när jag så småningom var tillbaka i Trysil, som om jag för första gången kunde känna hur luften smakade. Om du redan fått nog av klyschor, sluta läsa nu för resten av inlägget lär nog följa samma tema. 
Dagen därpå gick jag och Tilde Tarfala tur och retur, medan pappa efter gårdagens strapats var hemma och masserade knäna. Det började regna ungefär halvvägs, och det kändes bra, att jag inte skulle åka hem utan att ha fått uppleva ett regnväder.
Den sista kvällen åt vi den omtalade trerättersmiddagen på Kebnekaise Fjällstation. Det var en riktigt läcker middag, på en fjällstation som var mer som ett lyxhotell än någonting annat. Jag levde det ljuva veganlivet också, med flotta alternativ till både frukost, lunch och middag.
Jag tänker, hoppas, att jag i framtiden ska se tillbaka på denna resa som starten på mitt friluftsliv. Och det är ju upp till mig när allt kommer omkring. Det var längesedan jag kom tillbaka från en resa med så mycket livspepp och så mycket nya tankar och idéer. Tack pappa. Och på återseende Kebnekaise.