Kategorier

Arkiv

Om mig

Elsa. 20. Tog studenten från Svenska skolan i Nairobi och hamnade på en skidresort i Klippiga bergen som ett resultat av framtidsångest och brist på bättre saker att göra. Försöker här lära mig att åka skidor, översätta min personlighet till engelska och lägga mindre pengar på varm choklad och mer pengar på hyra. Bloggens främsta målgrupp är min mormor och mitt framtida jag. Välkommen du med.

Fråga

Hej, hur kom det sig att du valde att åka till Kanada & jobba, hur kom du på det? Har du haft typ kalla fötter innan & nu när du väl är där? Var det svårt? Dyrt? Verkar så himla kul!!
 
En kompis var sugen på att köra en säsong i Kanada och jag tyckte det lät kul och bestämde mig för att haka på, utan att egentligen ha så mycket koll på någonting alls. Vi bokade det hela genom företaget GoXplore och valde ett program som hette Work & Travel Kanada Deluxe med den stora fördelen att man skulle få ett garanterat jobb på en skidresort i Klippiga Bergen. Detta program kostade 20 000 kronor men den faktiska kostnaden blev till slut rejält mycket högre. Det går att komma bra mycket billigare undan om man styr upp allting på egen hand men för mig passade det väldigt bra att ha någon som fixade allt åt mig eftersom att jag inte riktigt visste vad jag höll på med. Det blev nämligen så att min kompis som jag skulle åka med till slut bestämde sig för att stanna hemma och eftersom att hon var den som hade haft koll på allt var jag rätt lost. Kalla fötter har jag dock inte alls haft, kanske mest för att jag bara flöt med och gjorde det som krävdes av mig utan att sätta mig in så mycket i vad det faktiskt var som pågick. Väl här har jag haft det helt fantastiskt och jag har liksom helt kopplat bort Sverige och allt som var mitt liv för en månad sedan och jag har inte alls haft hemlängtan.
 
Om du är sugen så kör! Slit och tjäna pengar och spendera sedan dessa på livet, och om du har någon mer fråga så fråga på. Puss på dig.

Torsdagsfraktioner

Alarmet ringer och alla vaknar men jag ligger kvar för att så fort jag ändrar position går ett hugg genom hela min kropp. Jag låter James och Alyssa lyssna på tjutet och vibrationerna hänsynslöst länge innan jag till slut sätter mig upp och andas genom smärtan. I hemlighet är jag glad att jag jobbar så att jag inte kan låna Ians snowboard en tredje dag.
 
Det är mörkt och vi sover, vi som inte längre orkar sitta på helspänn under busschaufförs-Andrews turer. Han verkar bara vara medveten om en enda pedal och han använder den flitigt, när vi far fram på den snötäckta vägen klockan sju på morgonen. Men den är en av mina favoritstunder, den där bussresan. En dryg halvtimme som inte riktigt går att göra någonting med och jag tänker alltid mina bästa tankar då.
 
Jag dricker köpekaffe för att proportionerna i den gratisvariant vi har i vår källare är helt åt helvete och jag drack en gång en hel kopp och trodde att det var te. Jag känner livskraften återvända och går lite mindre på repeat och är lite mer äkta när liftstol efter liftstol fylls av människor som är lediga och kan göra vettigare saker med sin dag än att hälsa på människor i liftstolar.
 
Libby har problem på toppen och saktar ned och saktar ned och saktar ned. Jag och Jay hinner som mest lasta tre liftstolar i normalhastighet innan det går långsamt igen. Kön ringlar längre och längre och vi inser att vi måste komma på alternativfraser till "how's it going" för att fylla ut all tid som går i väntan på nästa stol.
 
Det är mörkt och det snöar stora snöflingor och vi har äntligen äntligen äntligen täckt hela rullbandsliften med de orangea helvetesskydden. Jag åker upp för ett kvällsåk och somnar nästan innan jag är framme men den här dagen får inte bli den första utan ett skannat pass.
 
Jag åker hem med busschaufförs-Andrew och sover nästan förbi min hållplats. Jag och Rachel vandrar hemåt i snöfallet och i lägenheten steker Alyssa veganska pannkakor och hon har köpt tranbär till gröten imorgon och jag älskar allt som har med henne att göra. James kommer hem med gratischips från jobbet och en okänd man med skägg som är fyrkantigt och krulligt dyker upp och lagar vår toalett. Och imorgon börjar allt om igen.

Onsdag

Varenda liten del av min kropp gör ont. Idag var del två av snowboardåkande och just nu känns det mest som om jag skulle vilja amputera min rumpa. Förmiddagen åtgick till att krascha in i skidskoleklasser och stackars små ovetande barn men framåt lunch fick jag faktiskt till någonting som skulle kunna tas för svängar. På eftermiddagen sadlade jag om till skidåkare igen och det var nice, men jag var så slut i kroppen att det fick bli 3.30-bussen hem. Jag hade sedan världens bästa eftermiddag ensam hemma i lägenheten som jag tog till vara på genom att titta på New Girl och berg, sedan åkte jag tillbaka upp till Panorama och drack lite för många öl för att det ska kännas tipptopp att jobba imorgon. Nåväl. Godnatt vänner.