Kategorier

Arkiv

Om mig

Elsa. 20. Tog studenten från Svenska skolan i Nairobi och hamnade på en skidresort i Klippiga bergen som ett resultat av framtidsångest och brist på bättre saker att göra. Försöker här lära mig att åka skidor, översätta min personlighet till engelska och lägga mindre pengar på varm choklad och mer pengar på hyra. Bloggens främsta målgrupp är min mormor och mitt framtida jag. Välkommen du med.

Vad vet vi om Kenya egentligen?

Matilda är en av de allra klokaste och vettigaste människorna jag vet. Igår skrev hon ett inlägg med Kenyafakta och lite egna reflektioner som jag rekommenderar er alla att gå in och läsa. Klicka här för att komma till inlägget. Jag måste, om jag har glömt bort att göra det tidigare, också verkligen rekommendera Matildas blogg. Det är en blogg fylld av fina tankar och texter.

Kafferep

För ett par veckor sedan såg Matilda en lapp uppsatt på skolans anslagstavla. Bland alla ord som stod på lappen stod ett ut – ordet fika. När ett sådant ord dyker upp på en lapp framför en finns bara ett alternativ.

Så idag klockan 13.40 svängde en röd Arsenal-matatu in på skolans område för att hämta upp oss. Den gav upphov till en del roade blickar, vår wazungufyllda minibuss som dundrade förbi. Efter en svettig resa kom vi fram till kafferepsdestinationen som visade sig vara Världens. Finaste. Hus. med Världens. Finaste. Tomt. Svenskföreningen i Kenya, en organisation som jag hörde talas om för första gången idag, var arrangörer, och huset vi var vid hyrdes av en av styrelsemedlemmarna för denna organisation. Huset var från 40-talet och helt overkligt fint. Hon berättade att de ska bygga ett nytt hus på den bredvidliggande marken (som för övrigt hade en helt M-A-G-I-S-K utsikt över Ngong Hills) och att hennes dotter som är nybliven arkitekt har ritat detta hus. Och jag kände under tiden hon stod och pratade hur min puls höjdes, hur jag närmade mig extas. För det där är drömmen. Det är verkligen drömmen. Precis det där vill jag göra. Tänk att få rita sitt eget jävla hus från grunden och sedan se det byggas. Tänk. Så hela den upplevelsen gav mig lite motivation att senare på kvällen tillsammans med Hanna slå mig ned framför datorn och googla bakgrundsfakta till vårt ångestångestångestgymnasiearbete. För om inte det blir klart kommer jag inte få någon gymnasieexamen och då kan jag ge upp alla arkitektdrömmar. Och jag börjar mer och mer inse att det är det som jag vill göra.

Fikat var förövrigt fantastiskt. Jag förstod inte förrän de nuddade mina läppar hur desperat min kropp längtat efter hallongrottor och chokladmuffins. Ett tag kändes det som om vi satt och föråt oss på alla kakor i en trädgård tillhörande en farmor i ett högsommar-Sverige istället för i Kenya. Det var en väldigt mysig dag.

En dag

I morse klockan kvart över sex ljöd alarmet. Denna gång tog det emot extra mycket att häva sig upp ur sängen, mycket för att en stor del av internatet skulle på safari i Amboseli medan jag skulle till Lake Magadi tilllsammans med resten av naturarna för att ta vattenprover. Ja, ni hör ju. Utsikten längs vägen till sjön var dock fin; med bergutsikt åt båda håll åkte vi in och ut genom moln medan solen letade sig allt högre upp på himlen. Fjärilar svärmade kring bussen och ibland stod det ett gäng åsnor mitt på vägen och vi fick helt enkelt köra av och köra bredvid för att komma förbi. Själva vägen var dock inte lika fin som utsikten, och sträckan tog väldigt lång tid i förhållande till dess längd. Vår chaufför gasade på och för att sedan tvärbromsa för att mildra smällen av alla de gropar som vägen mer eller mindre utgjordes av. Titt som tätt kände man sätet försvinna under sig och alla morgontrötta individer vaknade till lite då och då av att huvudet slogs mot en fönsterruta eller en armbåge. Jag försökte desperat hitta en skön position att sitta i samtidigt som envisa flugor inte ville lämna mig ifred, samtidigt som jag kände min hjärnsubstans skakas om, samtidigt som svett flödade ut från varenda por i min kropp.
 
Fyra och en halv timmar tog det att åka till Magadisjön, en timme tog det att ta vattenprover och att äta lunch, fyra och en halv timmar tog det att åka hem igen. Naturarlivet <3333333 (00:or eller hur gamla ni är ni som går i nian nu, tänk noga igenom vad det är ni vill göra av ert liv innan ni skickar in er gymnasieansökan) Jag har nog ägnat en del lördagar åt trevligare saker allt, det måste jag erkänna.  
 
Men sen när vi kom hem serverades det för första gången någonsin TACOS! Som om kökspersonalen visste att tjugo traumatiserade naturvetade med tröstätningsbehov var i antågande. Så jag glömde bort att vi skulle ut och äta senare och glufsade glatt i mig, vilket kanske var lika bra med tanke på att vi senare inte hittade vägen till restaurangen vi skulle till utan irrade fram och tillbaka på Westlands gator. När vi sedan väl kom fram visade sig restaurangen vara mer åt bar- än restauranghållet med högre musik än våra redan dunkande huvuden klarade av. Så vi vände tillbaka till ett alternativt middagsställe där vi fick snabba på med ätandet för att hinna tillbaka till internatet i tid. Det blev många förvirrade samtal till boardingen från min sida denna afton, haha.
 
Och sedan när vi kom hem var vi alla helt slut, så istället för att gå ut som varit plan A däckade vi i sofforna på zebrabalkongen.
 
Dagar blir inte alltid som man har tänkt sig. Men det gör faktiskt inte så mycket, för utan det fula skulle vi inte uppskatta det fina. Och när jag senare tänker tillbaka på denna dag då ingenting blev som det skulle kommer jag nog göra det med en varm känsla i bröstet.