Kategorier

Arkiv

Om mig

Elsa. 20. Tog studenten från Svenska skolan i Nairobi och hamnade på en skidresort i Klippiga bergen som ett resultat av framtidsångest och brist på bättre saker att göra. Försöker här lära mig att åka skidor, översätta min personlighet till engelska och lägga mindre pengar på varm choklad och mer pengar på hyra. Bloggens främsta målgrupp är min mormor och mitt framtida jag. Välkommen du med.

En måndag

Jag har bytt till vinterjacka, och imorgon jobbar jag min sista augustidag. Varje andetag smakar höst.
Jag har haft två lediga augustidagar hittills, konstaterar jag uppe på Peppes efter jobbet där jag och Jack delar på en Meatfree Monay-pizza. Hotellingången ser annorlunda ut, på vägen därifrån, mot var den gör när jag kommer nedifrån mot personalingången. Pampigare.
Vi kollar på Narcos och dricker te, när vi kommer hem, och jag tänker att har vi blivit så här jävla pariga. Och grejen är att jag ogillar det inte.
 
Och efter imorgon är jag ledig.

Mamma i Trysil pt.1 – Upp och ned och fram och tillbaka

Kanske var det så att jag blev lite avundsjuk på Jack, när han hade sin moder här på besök i juli. Kanske var det därför jag fick min egen till att komma hit strax efteråt. Det var mysigt, riktigt jäkla mysigt, att ha henne här. Det var mysigt att hänga med de två tillsammans. Det här är vad vi hade för oss:
Kvällen innan hade jag snabbgooglat lite hiker och snabbhittat den det tillslut kom att bli: Tverrfjellet. För att komma dit behövde vi åka på en avgiftsbelagd väg. Betalningsproceduren var en smula antik, med kuvert som skulle märkas med registreringsnummer och fyllas med kontanter.
Charmigt. En handskriven skylt en bit längre bort på vägen sa att om man ertappades utan biljett skulle det komma att kosta tio gånger vägavgiften. Om vi hade mött en kontrollant hade det varit den enda mänskliga varelsen vi stött på på hela turen.
Mamma.
Men även om vägen var tom på människor var den långt ifrån tom; detta var ingen ovanlig syn.
"Ahhh, jaja okej då"
Det var en vacker bilväg, längs med sjön Engeren, med några rejäla motlut som satte mammas stackars volvo på hårt prov. En gång körde vi fel, upp på vägen ovan, och vi tvivlade på allvar på om vi skulle ta oss hela vägen upp. Grässtråna dunkade mot bilens underrede och jag fick motorstopp, fick trycka gasen i botten för att ta mig över nästa krön. Kopplingen luktade bränt och mamma mumlade tyst att hoppas att vi inte startar en skogsbrand.
Men så tillslut, kom vi fram. Och då var det ju bara att börja.
Det var en trevklig hike, som rekommenderas starkt till alla med livskraftig bil som råkar befinna sig i närområdet.
Mamma var denna dag dressad som en sann biolog.
Åså Jack.
På toppen så småningom blev det sedvanlig matpaus.
Tjusiga vyer.
På vägen upp hade vi spanat hjortronställen, och på nedvägen var det skördedags.
Mor var tillfreds.
Och sen till slut var vi tillbaka igen.
Slingrade oss ned på samma grusväg.
Träffade på ännu fler får.
Tänk att va ett får ändå. De verkar så härligt obrydda.
Hallå hallå stopp där.
Vägen hem gick längs Engerens andra sida, i vackert eftermiddagsljus.
Och så avrundades det hela med bärs å bruchetta.

Multer

Innan det blev höst var det sommar, och Trysilfjellet var täckt av ett guldfärgat hjortrontontäcke. Detta var innan vi kom dit, för att mötas av fler norrmän i samma ärende som vi än faktiska hjortron. Till en början såg vi bara röda kart, och kronbladen till de bär som nyligen plockats. Nedrans norrmän.
Högre upp på berget, längre bort från stigen, vände lyckan. Jag har aldrig tidigare sett detta mitt favoritbär växa vilt i naturen och var helt i exstas.
Och så hallonen. De var tydligvis inte lika intressanta.
På vägen hem mötte vi en man, som skrattade innan han hälsade. "Det var en liten fangst det der, var dere ut på en kort tur bare?" Han hade varit på ett annat fjäll, 15-16 km bort, och i sällskap av fyra andra dedikerat två hela dagar till att plocka multer. Femtio kilo hade de fått ihop, sa han, om jag och min bristfälliga norska förstod det rätt. Vår räckte till två burkar sylt. Våra två burkar sylt räckte inte så länge.