Kategorier

Arkiv

Om mig

Elsa. 20. Tog studenten från Svenska skolan i Nairobi och hamnade på en skidresort i Klippiga bergen som ett resultat av framtidsångest och brist på bättre saker att göra. Försöker här lära mig att åka skidor, översätta min personlighet till engelska och lägga mindre pengar på varm choklad och mer pengar på hyra. Bloggens främsta målgrupp är min mormor och mitt framtida jag. Välkommen du med.

Minst en dag

Hej vänner. Nu har jag sett solen gå upp och ned över radhustaken från mitt sovrumsfönster och kanske kanske är jag nu äntligen klar med min packning. Det har varit en lång dag som började med att jag bockade av mina sista timmar som städare vilket var åh så härligt, fastän jag faktiskt kom att trivas rätt bra i städartillvaron till slut. Med detta faktum följde ett annat, nämligen att jag var tvungen att lämna tillbaka städbilen. Hejdå städbilen. Jag kommer sakna dig. Trevligare var att jag fick träffa hon jag vikarierar för igen, denna gång över en tiramisu i andra kläder än våra vanliga grå städkostymer. Det var en fin å så fin stund minsann. Sedan hann jag med att köpa två bikinitoppar för 10:-/st innan det var dags att åka iväg till Hedvig och Victorias torp. Där väntade mat och upprörda diskussioner om viktiga och oviktiga saker. Sedan åkte vi hem genom Uppsalamörkret och väjade för räven som valde att förlägga sin kvällspromenad där vi valde att köra. Och nu sitter jag här. Min packning är färdig i ungefär lika god tid som vanligt. Om en timme ska jag ta bussen till stan för att sedan åka vidare mot en vecka i Köpenhamn (för Beyoncé) och i Emmaboda (för festival). Jag är pepp men just nu mest bara trött. Men åh. Livet hörni. Liiiiveet. Det är fint. Speciellt eftersom att jag nu ska äta frukost. Eller kvällsmat, beroende på hur en väljer att se på det. Vi hörs vänner.

När vi blundade

En beige nyans, nästan helt utan färgskiftningar. Allting håller det i sitt strypgrepp, det beiga. Aldrig tycks det ta slut. Det blir påfrestande för ögonen efter ett tag, att försöka få grepp om allt det beiga. Yrselframkallande, svindlande. Därför skiftas mitt fokus så att den avgränsande fönsterrutan istället blir skarp, så att det som reflekteras i den blir tydligt. Ett par tomma ögon möter min blick. Syns det, tänker jag, att mina ögon är en falnad glöd? Eller tror man att de aldrig ens brunnit?

Jag hinner inte gå vidare till att noggrannare utvärdera de fåror och veck som numer löper längs med mitt ansikte innan en flickröst skär igenom tystnaden. Tystnaden, som är mer susande och svagt dånande än just tyst. Men inte desto mindre oangenäm.

Mormor.

Jag tar in ropet utan att regera på det.

Mormor. Vad är det här?

Jag sliter sakta blicken från min beiga reflektion för att istället betrakta ett ansikte som är fritt från fåror och veck, från ånger och vemod. De intensiva, i högsta grad levande, ögonen framkallar hos mig en känsla av skuld och skam. Förlåt. Förlåt mitt barn.

Det här är ett fotoalbum, säger jag efter ett par sekunders tystnad. Om en förgången tid. Om när vi blundade. De tre sista orden är en innantilläsning av den guldfärgade texten på pärmens framsida och jag känner hur min hud knottras.

Vadå blundade?

Vi visste vad som skulle hända, det var folk som gjorde sanningen omöjlig för oss att undvika. Men vi valde att blunda för den. Och se vart det tog oss. Men den sista meningen säger jag bara i mitt huvud.

Hon slår upp första sidan.

Allt är så grönt.

Det var det.

Och alla ler.

Det gjorde vi.

Hade ni en sån här? Hon pekar på bilden på vår grå Volvo V70, som då skinande blank stod parkerad på vår garageuppfart. En sån som fortfarande står parkerad på garageuppfarten utanför våra närmaste grannar. Jag tycker att det känns olustigt, som när min moster under tiden då vi blundade hade två stora elefantbetar ovanpå sitt piano. Att skylta med någonting förbjudet. Det var längesen nu, som bilkörning strängt förbjöds. Inte för att det gjorde någon skillnad. Det var redan för sent sedan länge.

Det hade vi, säger jag. Vi inte bara hade, vi använde i högsta grad. Vi brukade åka i den till vår mataffär som låg bara tio minuters promenad bort, för att vi inte orkade bära alla kassar.

Vadå mataffär? Och vadå alla kassar?

Jo, där fanns allting i överflöd. Vi behövde inte producera någonting alls själva, allt fanns färdigt att köpa. Så det blev liksom att man köpte på sig. Och en hel del slängdes, fastän det var fullt ätbart.

Men du gjorde väl inte det mormor?

Jag biter mig i underläppen och sluter ögonen. Jag kan inte gråta inför mitt barnbarn. Får inte. Hon är den enda som har anledning att gråta. För vad vi gjort mot henne.

Jo. Det gjorde jag. Men det var...

Det var en annan tid då, var jag på väg att säga. Men jag hejdar mig. Det kanske var en annan tid då, men det var inte ens då ett hållbart argument. Jag kommer ihåg hur de brukade säga så om slaveriet, för att på något vis rättfärdiga förtryckarnas handlande. Och jag kommer ihåg hur jag blev spyfärdig varje gång.

Vad är det där?

Det där är en ko. Kon var ett djur, ungefär som vi människor.

Varför ser kon så ledsen ut?

Jag tvekar, funderar på hur brutalt sannfärdig man kan vara i en livskraftig sjuårings första möte med verkligheten. Men jag är trött, så trött. Jag är trött på lögner, på undanhållande av sanningen. På att blunda.

Kon är ensam, för alla hennes vänner har tagits ifrån henne. Jag tror att hon känner det på sig. Att snart är det hennes tur. För du förstår, min älskade, att när vi blundade år vi inte kirskål. Korna åt kirskål. Sedan åt vi korna. För vi tyckte att kirskålen blev godare om den fick omslutas av kroppshyddor likt dessa på bi

Sluta!

Hon har tårar i ögonen och jag smeker hennes hår.

Det hä är var ing ngen bra historia.

Jag vet, min älskade, jag vet. Det var ingen bra historia. Det var en hemsk historia. Men det var ingen som riktigt la märke till det då.

Jag slår igen pärmen, gömmer alla dess färgglada skildringar. Jag tittar ut genom fönstret, på den beiga sandstormen som aldrig verkar dra förbi. Jag hoppas att alla dörrar fortfarande är stängda. Och jag smeker hennes hår, fastän hon egentligen borde bryta sig lös. För det var jag och mitt blundande som gjorde detta mot henne.

Nu blundar jag inte längre. Mina ögon är plågsamt vidöppna, ständigt rödskiftande av den sand som aldrig riktigt försvinner. Jag fördömer känslan, men jag kan inte låta bli. Så jag spelar upp allting för mitt inre. Allt det gröna, alla leenden, all förnekelse.

För visst var det härligt. När vi förträngde morgondagen. När vi flög över halva planeten. När vi konsumerade utan någon tanke på kostnader utöver de på prislappen. För visst var det härligt.

När vi blundade.

Kanske

Jag har jobbat färdigt för dagen men det väller och bubblar och det finns ingen riktig stans för allt att ta vägen. Det vällande och bubblande har inte riktigt försvunnit när jag ett par timmar senare sitter i Mathildas lägenhet i glappet mellan slutet av min dag och början av hennes, men under den enda måltiden som infaller då vi båda är vakna är känslan inte lika påtaglig.
Jag vandrar hemåt tidigt under en himmel som skiftar i blått och gult och lila och rosa och jag tänker att det inte gör så mycket att min kväll tar slut innan alla andras ens börjat. Inte idag i alla fall. För jag inser, när jag går där i skenet av alla färgskiftningar, att det inte spelar någon riktig roll vad jag gör. Det som spelar någon roll är känslan inuti. Jag kan göra exakt samma sak två olika dagar och älska det den ena gången och hata det den andra. Situationen är konstant och tolkningen av den är upp till mig, om än mer indirekt än direkt.
Och jag inser, när jag går där i skenet av alla färgskiftningar, att jag älskar ensamheten mer än vad som är bra för mig. Jag vill ofta vara ensam när jag egentligen behöver sällskap, och det blir någonting destruktivt över det hela.

Jag vandrar hemåt under en himmel som skiftar i blått och gult och lila och rosa. Och kanske börjar jag få ordning på allt det där vällande och bubblande som inte riktigt vet var det ska göra av sig. Kanske börjar jag få ordning på detta liv och alla känslor.

Kanske.