Kategorier

Arkiv

Om mig

Elsa. 20. Tog studenten från Svenska skolan i Nairobi och hamnade på en skidresort i Klippiga bergen som ett resultat av framtidsångest och brist på bättre saker att göra. Försöker här lära mig att åka skidor, översätta min personlighet till engelska och lägga mindre pengar på varm choklad och mer pengar på hyra. Bloggens främsta målgrupp är min mormor och mitt framtida jag. Välkommen du med.

Dag 27 - Den allra allra sista

Och så kom den till slut, den sista dagen. Med en sen flygning och en tidig morgon, med ett rätt efterlängtat adjö till radhushostelet.Dagen första programpunkt var avslutning av bankkonto. Vi kom lagom till bankens 150-årsdag med tillhörande tårtkalas, och det fanns saft som på något vis lyckade vara både var extremt utspädd och extremt sur på samma gång. Kontostängningen gick bra, och jag tror att alla dessa rätt tråkiga praktiska måsten har någon slags funktion; jag insåg mer och mer, för varje tjänst som avslutades, att vår resa faktiskt var på väg att ta slut.
Sedan tog vi oss tillbaka från norra Vancouver till downtown, där vi hade resten av våra väskor. Vi åkte färja och buss, och jag lyckades knocka massa små oskyldiga barn i skidbagshöjd. Väl framme var det dags att packa om, försöka få ned det liv som ingen av oss egentligen var redo att lämna i våra rektangulära resväskor. Jag spelade min gamla förfestlista och återupplevde en skidsäsong i form av souvenir-t-shirts och hopskrynklade kvitton. Det var vemodigt.
 
Något fick slängas, någon fick dra på sig några extra lager. Men tillslut var alla dragkejdor uppdragna.
Det var verkligen en cirkel som slöts, den där sista dagen. Vi gick på samma gator som vi gått på ett halvår tidigare, åt på samma lunchrestaurang.
Mycket fin lunch.
Vi förbeställde flygplatstaxi och hade sedan lite tid att döda i Vancouverregnet, d.v.s. tid för fika. Vi vandrade in på första bästa café, med våra otvättade hår och backpackiga outfits, och det visade sig att vi skar oss ganska rejält mot allt annat i lokalen. Fönstrena var enorma, fick det träinredda rummet att bada i ett mjukt eftermiddagsljus. Bakgrundsmusiken var lågmäld och loungeig, mycket piano, perfekt ackompanjemang till de viktiga börsdiskussionerna som ägde rum mellan de märkessjkortklädda individerna som befolkade lokalen. Servitrien såg roat nedlåtande på oss och jag lyckades hitta två menypunkter som jag kanske eventuellt skulle ha råd med.Som tur var hade vi ju i alla fall Mathilda med oss, som såg oförskämt nyduschad ut och bäst smälte in i lokalen.
Linnea gick för våffla. Både storleken och smaken var något av en besvikelse, men den var trevlig att titta på i alla fall.
Där satt vi tills vi var tvugna att bege oss bort mot våra taxibilar. Vi lämnade den blankpolerade bordsytan täckt av våra sista kanadensiska småmynt, hörde personalen pusta ut när vi gav oss ut i regnet igen.
Sedan hände sånt där som alltid händer, typ att taxin man beställt låter helt oförstående när man ringer och frågar vart f*n hen håller hus, och att man måste betala massa mer övervikt än vad som står skrivet i flygbolagets policydokument. Men det gick ju till slut. Sedan var vi tvugna att vinka hejdå till Olivia, som inte var så övertygande i sin spelade nedstämdhet. Kanske för att hon skulle vidare till Hawaii, den jäveln. Vi skulle vidare mot säkerhetskontrollen, där Linnea misslyckades med en omedveten ölsmuggling. Sedan boardade vi. Sedan var det senaste halvåret tusen tvåtusen fyrtiotusen meter bort.
Det är så dramatiskt och odramatiskt på samma gång, det här att med att byta liv. En så stor omställning, som är så enkel att genomföra.
 
Och där nedanför såg vi Sverige.
Och så var vår resa, vår fantastiskt fantastiska resa, till slut över. Det har varit så fint, att få upptäcka ett litet hörn av det stora landet Kanada med mina fantastiska resekompanjoner. Tack hörni. Vi var bäst.

Dag 26 - Att göra sig av med sin bil och sina pengar


Det regnade, blåste kallt.
 
"Kan du stänga dörren Linnea"
 
Vi stod på parkeringen till en fotbollsarena i östra Vancouver, till slut, efter att ha cirkulerat runt i en klassisk Google Maps-loop. Omdirigerimg på omdirigering. Till slut fick vi tag på honom, han vi skulle träffa. Vår bekantskap blev kort, innehöll en snabb titt under motorhuven och ett bilvarv kvarteret runt. Sedan hade han köpt vår bil.
Efter ett sentimentalt farväl till vår kära bil som tjänat oss så väl, mestadels, blev jag avsläppt i ett regnigt Gastown, vid ånguret.
Där hade jag nämligen bestämt träff med James! Min gamla roomie har bytt upp sig och är numer en Vancouverinvånare, med färre rumkamrater, fler garderobshyllor och dubbelt så hög månadshyra. Vi hamnade på ett café med stora fönster och symmetriska bakverk, pratade om vad som hänt under den månad vi inte stått skrivna på samma hyreskontrakt. Det är något avdramatiserande med det första mötet efter det första stora hejdået; först då känns det som om man verkligen är vänner på riktigt, som om man har en platsoberoende relation.
 
Det var fint att träffa honom igen. 
Sedan sa jag hejdå till James, på obestämd framtid, och mötte upp med mitt vanliga crew. Vi hade ju sålt en bil och hade således en massa pengar att göra av med, så idag blev en spenderardag. Så här såg min spenderarlunch ut. Mycket nöjd.
Stället vi åt på hade very very tasty water.
Fifi hade en snabblektion i pinnätning med Linnea. Denna bild togs några sekunder innan det att Linnea lade ned sina pinnar och tog upp sin gaffel.
Framåt eftermiddagen hade det spruckit upp, och Vancouverfolket hade letat sig ut från sina respektive bostäder. Det var någon kanottävling på vattnet och cykelbanan trafikerades av enhjulingar och tandemcyklar, och någon försökte sju gånger med samma skateboardhopp. Det låg en sommarkänsla över staden.
Vi hade ju sålt en bil, och det behövde ju firas. Med sangriabowls, förslagsvis. Vi hittade en pubig pub med spiraltrappa och dubbeltoaletter, och efter ett tag hittade även Niklas dit. Efter Panoramasäsongen har han rest runt i Mexiko och Kuba, ensam, för att han tappade bort sitt resesällskap på vägen. Han var löjligt solbränd och verkade ha haft the time of his life, och jag blev riktigt avundsjuk. Både på tacopriserna och ensamresandet, och jag vill också dra iväg på någonting sånt där själv någon gång. Tänker mig det som nyttigt läskigt utvecklande och rätt fantastiskt.
Vi unnade oss taxi hem, nu när vi är billösa. Vi ska strax påbörja vår sista hostelnatt, precis lagom till att jag lärt mig att man ska vrida på varmvattenkranen när jag vill ha kallt vatten och vice versa. Kvällens nudlar tillagades i en mortelskål för jag hittade ingenting annat, och jag börjar känna mig rätt redo att lämna detta radhus.
 
Nästa natt sover jag på ett flygplan.

Dag 25 - Vancouverhäng

Idag har vi Vancouverhängt. Thriftshoppat upp vårt sista lediga väskutrymme och lite till, parkerat bort vår samling av fem cents-mynt. Storstadsstrosat, turistat oss.Linnea hittade äntligen sin älskade Landeskog-t-shirt, som hon längtat efter så länge.Jag hittade denna porslinsskulptur. Det var nära där ett tag, att jag skulle ha vandrat ut från galleriet 210 dollar fattigare men en penisponny rikare. Summan kändes lite maffig men ah, nu ångrar jag mig redan. Konstnären bakom denna är Link Leisure. Vi tog vår konservlunchpaus, en av våra allra sista, i korsningen Seymour Street/West Hastings. Inte vår bästa utsiktmen avrinningsbrunnarna, perfekta för konservspad, vägde upp.
Dagens sorgligaste ögonblick inföll strax efter det att jag öppnat min lunchkonserv. Inuti fanns inte ett spår av de läckra fjärilsmakaronerna på utsidan utan endast pastasås, som det ju i och för sig tydligt stod utskrivet. Så dagens lunch var alltså pastasås, endast.
Vi fick fikakomplettera.
Idag hängde vi i Gastown under större delen av dagen. En tjusig stadsdel.
Och jag hittade en ny vägg att ställa Linnea framför.
Sedan blev det kväll och middagsdags. Anledningen till att Mathilda ser så glad ut är för att vi bestämde oss för att köra på något annat än nudlar denna gång, för en gångs skull. Vid åttatiden satt vi därför inklämda runt ett fönsterbord på The Naam, enligt utsago Vancouvers äldsta vegetariska restaurang. Rekommenderar starkt om du har vägarna förbi Vancouver. Jag åt en burgare som gömmer sig någonstans under all rödbetssallad och sesampotatis och den var alldeles f-a-n-t-a-s-t-i-s-k. Hilma trevligt ställe; bra glutenfritt utbud, det mesta var veganskt och priserna var mycket affordable. 
Linnea var nöjd.
Det man inte orkade äta upp fick man med sig i en doggy bag. Älskar när det är standarden, när det förutsätts att man ska ta med sina rester så att man inte ens behöver fråga. Så bra grej för att undvika 1) onödigt svinn och 2) lunchutgifter följande dag. För mig var detta dock inte aktuellt i och med att jag (den enda av oss) lyckades slutföra min mastodontportion.
 
Måste också passa på att berömma mina vänners posningsskills. De har förbättrats, minsann, nu när de konstant är i sällskap av en galning med kamera.
Efter middagen var Vancouver mörkt och Fifis högtalare på högsta volym.
Sedan kom vi hem, till vårt radhushostel med peppiga väggcitat men utan den fantastiska havsutsikt som utlovats i annonsen. Jag och Fifi delar madrass på källarvåningen, där vi har en tigerfilt och det springer runt myror på golvet. Inga dörrar går riktigt att öppna för att det är så trångt och det är ett lotteri varje gång, om toaletten ska gå att spola eller inte. Snart ska vi somna, till ljudet av han som spelar Star Wars-spel på tv:n i rummet bredvid och visslar med i bakgrundsmusiken.
 
Jag tycker att det är rätt mysigt.