Kategorier

Arkiv

Om mig

Elsa. 20. Tog studenten från Svenska skolan i Nairobi och hamnade på en skidresort i Klippiga bergen som ett resultat av framtidsångest och brist på bättre saker att göra. Försöker här lära mig att åka skidor, översätta min personlighet till engelska och lägga mindre pengar på varm choklad och mer pengar på hyra. Bloggens främsta målgrupp är min mormor och mitt framtida jag. Välkommen du med.

Dag 73

Idag var dagen då jag för första gången lämnade internatet ensam. Sedan i måndags är vi tillåtna att gå till Impala, gymmet på andra sidan gatan, på egen hand och detta utnyttjade jag under dagens håltimme. Det kändes så bra på något vis, att för en gångs skull få göra något utan att behöva vara beroende av någon annan. Jag sprang mina varv längs den leriga rundbanan och sen gick jag hem igen. Inte mer med det, men ändå ett stort steg.

Idag var dagen då Tilde efter en rad dåliga idéer på halloweenoutfits kläckte ur sig en lite mer gångbar. Det hela färdigställdes i och med en runda på Toi, förmodligen för ca dubbla priset en vanare förhandlare skulle ha lyckats pruta sig till. Men ändå.

Idag var dagen då första koppen lösviktste inmundigades och mina smaklökar grät glädjetårar.

Idag var dagen då korridor elva efter en längre tid utan internet återigen fick nätkontakt! Hallelujah. Hade glömt den fantastiska känslan av fem ifyllda wifi-pluppar.

Idag var dagen då vi under större delen av läxis satt och stirrade in i olika datorskärmar som visade diverse olika siffror. Jag svor över den dåliga internetkontakten och skrek glädjetjut om vartannat. Det hela slutade dock bra och i sommar ska vi på EMMABODA!!!! Min spontana reaktion på detta: iihhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh!!!!!!!!!!

Om jag var low igår är jag jävligt high nu. Livet är nog lite för bra för att vara sant.

Höst från Nairobi

Regnskurarna avlöser varandra och mina vans är konstant leriga. Under gårdagens pass med löpargruppen öppnade sig himlen och tillslut gav jag upp alla försök att undvika vattenpölarna. Regnperioden är här och en småruggig känsla har gripit tag i Nairobi. Jag klagar egentligen inte – jag tycker om svenska hösten mer än de flesta andra och nu får jag till lite höststämning ändå fastän jag befinner mig på behörigt avstånd från mitt vanliga oktobertillhåll. Jag får krypa in i morfars gamla stickade myskofta och stänga in mig på mitt internatrum med tända ljus och Trevor Hall på repeat. En sjättedel av 110-shillingsljusen jag köpte på Nakumatt igår har redan förbrukats och mysnivån i rum 11E är svåröverträffad. Lagom tills mitt från Sverige medhavda teförråd är slut har dessutom min kära älskade familj slagit till så nu har jag tre olika sorters lösviktste att fullända höstmyset med (tacktacktacktack ni e best). Alltså åh inget slår känslan av att hitta ett paket i sitt postfack (nu låter det som om jag är betydligt mer bekant med den känslan än vad jag egentligen är. Skicka paket folket!!!)

Oktoberkvällstankar

Det händer igen.

Det där som hände i somras. När mamma diagnostiserade mig med stressabstinens, när skolan hade slutat och jag ändå inte kunde koppla av utan var helt uppstressad i efterhand. Stressad ända  in på bara skinnet.
Det är mycket i skolan nu. Jag har tappat räkningen på hur många uppsatser som ska skrivas och utöver det börjar proven kasta hånfulla blickar åt mitt håll, men jag tror ändå inte att det är det som är problemet. Jag kan inte koppla av utan det känns som om allt jag gör måste leda någonstans, måste ha ett syfte. Till och med mitt avkopplande måste vara en prestation, annars åker mitt hjärta upp i halsgropen och slagfrekvensen stiger. Jag kan inte göra ingenting.

Annars är det lite upp och ned. Jag pendlar mellan att vara den lyckligaste människan på hela denna planet och att ligga i min säng och stirra upp i mitt myggnät med en skavande känsla i bröstet. Det finns inget riktigt däremellan och jag vet inte om någon sida egentligen dominerar över den andra. Ibland känns allting bara så rätt och genombra och ibland vill jag bara sitta på nåt mysigt uppsalafik med en morotskaka och en sverigevän framför mig istället för på mitt internatrum. Jag fyller i varje dag på min kalender jag har uppsatt på väggen med orange markeringspenna och ibland gör jag det med ångest för att dagarna går, ibland gör jag det med glädje för att jag snart får komma tillbaka till Sverige igen. Jag vet inte om jag vill prata med er där hemma eller inte för när jag gör det kommer jag bara på hur mycket jag saknar er.

Kanske tänker jag bara för mycket
Den åh så välkända utsikten från Storken. För att man alltid tänker att man ska prova nåt nytt men att det aldrig blir så. För att man alltid går av vid Stora Torget och att trettio meters promenad är mycket mer lockande än alla andra alternativ.