4 boktips

1. 
Knark – en svensk historia/Magnus Linton
 
Om missbruk och missbrukare och om ett samhälle som agerar efter löst underbyggda principer, och om dem allra längst ned som faller offer för modellen. Bra läsning för den som vill ha en överblick över synen på narkotika i Sverige och för mig var den verkligen en ögonöppnare. Linton varvar personliga berättelser med historiasammanfattningar och genomgång av litteratur. Boken är lättläst och jag tycker att hans tes är ett mycket behövligt inslag i debatten.
 
2. 
Allt jag inte minns/Jonas Hassen Khemiri
 
Om olika personers minnen och om den desperata jakten om en absolut sanning. Om ni, som jag, lyckats undgå att höra talas om den vill jag här göra er livets tjänst och rekommendera den.

Den är olik allt jag någonsin läst.

Jag vill inte avslöja för mycket av varken handling eller upplägg för det skulle ta bort för mycket av läsupplevelsen. Jag plockade upp den från en 29-kronorslåda på Coop för att mina ögon fastnade på framsidan och sedan lade jag inte ifrån mig den förrän när den ramlade ur mina händer när jag somnade senare på kvällen, och sedan när jag motvilligt lade ifrån mig den på toalettgolvet efter ha läst ut den morgonen därpå. Hela min kropp var då täckt av gåshud och alla ljud var liksom försvunna. Jag  längtar tills det har gått tillräckligt lång tid och jag har glömt bort tillräckligt mycket av den för att jag ska få en liknande läsupplevelse igen.

3.
Den sårade divan/Karin Johannisson

Om kvinnlig galenskap, och om det snäva nålsögat som ska rymma allt annat. Hyperintressant psykologilitteratur med genusfokus som ställer frågan om var den egentligen går, gränsen till det sjuka, och att ett hos män högt ansevärt beteende hos en kvinna kan avvisas som sjukdom. Egentligen kände jag att den var lite över min nivå, jag som aldrig läst någonting om psykologi tidigare, men den väckte många spännande tankar och sedan jag läste den har jag sett hela min tillvaro i ett helt nytt ljus. På riktigt. Johannisson verkar därutöver så enormt uppslukad av sitt ämne så det är omöjligt att inte bli det själv.

4.
De obotliga optimisternas klubb/Jean-Michel Guenassia

En berättelse från efterkrigstidens Paris, som efter de 100 första halvsömninga sidorna totalt fångade mig. Tolvårige Michel går en dag igenom en dörr på bistron han besöker dagligen, den som han sett okända gestalter passera in och ut igenom, och finner sig själv i en helt ny värld. Den rökiga lokalen på andra sidan har blivit en samlingsplats för östeuropeiska flyktingar som har många åsiker, högljudda och av olika art, och som i olika grad behärskar spelet schack. Han har kommit till de obotliga optimisternas klubb.

De 627 sidorna som boken utgörs av är ett utdrag ur Michels liv snarare än en tydlig berättelse med start- och slutpunkt. Genom honom får vi lära känna de övriga klubbmedlemmarna, vi får ta del av deras förflutna och de världar de varit tvungna att lämna, samtidigt som vi får vara med i Michels mycket parisiska, ofta stormiga tillvaro. Jag var inte jätteimponerad av språket, men det gjorde ingenting alls för karakrärerna var så enormt välutförda och fängslande. Guenassia levererar utöver det en berättelse som känns i det närmaste autentiskt, med en djupdykning i kalla krigets Östeuropa.