Kategorier

Arkiv

Om mig

Elsa. 20. Tog studenten från Svenska skolan i Nairobi och hamnade på en skidresort i Klippiga bergen som ett resultat av framtidsångest och brist på bättre saker att göra. Försöker här lära mig att åka skidor, översätta min personlighet till engelska och lägga mindre pengar på varm choklad och mer pengar på hyra. Bloggens främsta målgrupp är min mormor och mitt framtida jag. Välkommen du med.

Dag 11 - En kall båttur och en varm bilresa

När vi öppnade moteldörren imorse såg vi att meteorologernas förutsägelser besannats. Regn. Ett ihållande sådant som sköljde av mina fortfarande bergsbestigningsleriga skor, som trängde in i min långt ifrån vattentäta ryggsäck. Jag gillar regn. Allting blir mer verkligt då, lukterna framgår tydligare.
 
Jag önskar bara att jag tagit med min regnjacka.
 
På dagsplaneringen stod whale watching. I vattnen kring Vancouver Island gömmer sig många varianter av dessa massiva däggdjur och våran förhoppning var att få en skymt av någon individ. Om jag var en val, tänkte jag dock medan vi promenerade genom morgonen i regnet och vinden, skulle jag idag hålla mig så långt och länge under ytan som möjligt. Men. Vi kläddes i orangea overaller, sattes i en gummibåt. Sedan bar det iväg.Det är så läckert, vad naturen har att erbjuda. Alla dessa individer som fortfarande finns kvar, trots vår obarmhärtiga behandling av deras habitat. Under vår tre timmar långa tur såg vi bland annat sjölejon, uttrar, örnar och en gråval. Det var mäktigt.Havet verkligen kändes. Vi blev översköljda av svallvågor och vinden gjorde ont mot ansiktet, lämnade röda märken. Jag slickade på mina saltvattenshårtoppar, knöt ihop händerna inuti vantarna. På vägen tillbaka hade Mathilda sin mössa neddragen över hela ansiktet, och det tog timmar tills vi fick upp värmen igen. Det var inte en helt harmonisk tur, men det var på riktigt. Vi människor kan kontrollera nästan allting, men emot vädret har vi ingenting att sätta.
Det var fascinerande hur väl vår guide kände vattnen, hur han verkligen satte sig in i tankebanan hos en val. Det kändes som om det hela gjordes på ett respekt sätt, där vi var noga med att agera efter djurens reaktion på vår närvaro och där vi aktade oss för att komma för nära. I vårt möte med gråvalen prickade han nästan exakt in längden på dess dyk, och det var en spännande väntan på nästa vattensprut, på var och när det skulle dyka upp.
Efter whale watchingen och lite caféhäng i Tofino, i ett halvlyckat försök att få upp värmen igen, var det dags för vår hittills längsta körning med fem bilpassagerare. Det var trångt och bastuvarmt, men gick över förväntan. Linnea hade hittat ett pepparkakspaket på mataffären innan vi drog, och lukten spred sig i bilen och blandades med det unkna från våra halvblöta kläder. Vår lilla blå bil klarade av de tuffa uppförsbackarna, på låg växel visserligen och med nöd och näppe. Min rumpa domnade bort strax innan det att jag somnade på Fifis axel, och när jag vaknade spelades Ebba Grön och Linnea dansade i framsätet. Sedan kom vi fram, packade ur bilen på ett nytt motelgolv och förundrades över hur allt fått plats i vår lilla lilla bagagelucka. Åt nudelmiddag. Och i morgon är det dags igen.

Dag 10 - Bergsbestigningsdagen

Klockan var sex när mitt telefonalarm ringde, mitt gå-upp-och-titta-på-soluppgången-alarm. Jag var redan vaken, hade väntat på den obarmhärtiga signalen, för det hade varit en kall natt med få sömntimmar. Det visade sig ganska snabbt att väderstrecken var helt fel för soluppgångstittande, men det gjorde inte så mycket. Jag smet in i hostelets kök för att värma mig istället, åt ensamfrukost och hade kvalitetstid med mig själv. Jag pressade mina fötter mot elementen under bordet och såg solljuset leta sig närmare och närmare. En fin morgon.
Fler och fler ansikten kikade ut ur tältet och när vi var fulltaliga var det dags för dagens prestation: bergsbestigning. Vi hade sett ut en hike som enligt utsago skulle innehålla en stigning på 730 höjdmeter och ta fem timmar att genomföra. Mathilda, som var i sitt esse, tog täten. Hon kilade iväg över trädstammar och lerpölar och någon gång då och då såg man hennes gröna ryggsäck skymta förbi där framme.
Klafset från våra skor i leran blandades med fågelkvitter och Olivia försökte lära oss lätena. Jag hade tre lager på mig på överkroppen, för kallt när man stod stilla men för varmt när man gick. Då och då hördes en avlägsen båtmotor och ju högre vi kom desto mer av det glitterblå havet gick att skymta mellan träden.
Det blev brantare och brantare och skyltarna med höjdangivelser, de som var utplacerade var hundrade höjdmeter, dök upp med allt kortare tidsintervall. Tills vi till slut var högst högst uppe. Det är en så mäktig känsla, att vara över allting annat. Min soppkonserv smakade fantastiskt där uppe.
Olivia, precis efter att hon spottat första örnen. Sammanlagt tror jag vi fick det till sju stycken till slut, som cirklade omkring där ovanför oss.
Efter en av mitt livs bättre lunchpauser var det dags att gå ned igen. Nästan sju timmar tog det till slut, att genomföra vandringen. Nere på marknivå var jag så där härligt mör i kroppen, så där att benen nästan inte ville lyda. Vi åt återhämtningsnudlar och sedan var det dags att åka in mot fastlandet igen, i samma båttaxi som kört oss till ön ganska precis ett dygn tidigare. Havet glittrade och bruset från vågorna överröstades av bruset från Travis Scott genom en radiohögtalare som nog egentligen verkligen inte var till för musikuppspelning.
På kvällen åt vi traditionsenliga nudlar, denna gång i motelsängar, och duschade bort bergsbestigningssvetten. Somnade riktigt jävla gott.

Dag 9 - Tofino

Tofino. Ett litet samhälle på Vancouver Islands västkust, där Kanada slutar och Stilla havet tar vid. Varannan förbipasserande har en surfbräda på pakethållaren, och havet är aldrig längre bort än att det går att lukta sig till. Vägen in mot staden trafikeras av ålderstigna camper vans, och i vägrenen bredvid trängs hitchhikers med överdimensionerade ryggsäckar och uppåtpekande tummar. Stämningen är avslappnad, tempot är långsamt.

Jag trivdes.Vår första Tofinodag och Mathilda, Olivia och Josefine hade bokat in en surflektion, en eftermiddag i sällskap av vågor och vältränade instruktörer. Jag satt bredvid Linnea på stranden en bit bort, armgipsad och avundsjuk. Det var soligt men blåsigt, egentligen för kallt för strandhäng, och jag och Linnea hade världens mest oharmoniska lunch. Sanden letade sig in överallt, i ögonen, i näsan, i Linneas tonfiskkonserv. Det blev rätt olidligt till slut, så vi bestämde oss för att åka vidare.Vi hittade en liten vandringsled, utan sand och ljud. Stämningen var djungellik, och vi hade nog mer fikatid än faktisk vandringstid. I bilen på vägen därifrån skreksjöng vi till Gloria Gaynor och jag dunkade handflatan i instrumentbrädan, hårt i varierande takt. I en av kurvorna släppte Linnea båda händerna från ratten och vi svängde perfekt, och insåg exakt hur mycket vår bil drar åt höger.Klockan sex var vi alla återsamlade, hopträngda i en båttaxi på väg mot nattens tillhåll. Havet var hårt, som ett golv, och när vi landade mellan vågorna vägrade vattnet ge vika. Dunk, du-dunk, dunk. Vågorna glittrade och det luktade hav och bensin. Bakom oss blev Tofino mindre och mindre och Fifi somnade på sätet bredvid mig.

Vi hamnade på en ö som var dålig på marknadsföring men bra på allting annat, helt ensamma bland kor och havsglitter. Vi åt en av våra sedvanliga konservmåltider och nakenbadade i havet, följde mörkrets intåg från hot tubsen. Sedan somnade vi i ett ensamt tält bredvid ett helt tomt hostel, till ljudet av havet och grodorna. Med havsblött hår, rätt tillfreds med tillvaron.