Veckan som gått har innehållit mycket jobb för min del. Jag hade en ledig dag, tisdagen, och då kom Wilma som jag lärde känna i Riksgränsen på besök! Hon jobbar i Riksgränsen över sommaren och hade lyckats skrapa ihop ett gäng sammanhängande lediga dagar.
Hon kom på måndagskvällen, i sin hemmabyggda Caddy Maxi-van. Eftersom vi bor fem pers i en lägenhet där det vanligtvis bor en hade vi inte så många sängplatser att erbjuda, men väl en parkeringsplats. Där fick hon sova innan hon, jag och Jack på måndagsmorgonen styrde bilen mot Henningsær.
Jag och grabbarna har ju ingen bil, vilket begränsar utflyktsmöjligheterna en del. Busstrafiken är begränsad och med cykel kommer man ju inte alls lika långt som med en bil på samma tid (även om det finns mycket inom cykelavstånd för oss att upptäcka), vilket särskilt försvårar utflyktande under jobbdagar. Hursomhelst var det härigt att åka på lite bilutflykt!
Vi började med att parkera bilen vid Festvågtind (541 m). Under körningen från Kabelvåg var himlen grå och ett lätt regn föll mot vindrutan. Väderprognosen lovade dock att vädret skulle bli bättre och bättre under dagen. När vi började gå var det fortfarande mulet.
Vandringen gick brant uppför och snart var vi uppe på toppen. Sista biten vandrade vi in i ett moln.
Topp-toppen i bakgrunden. Vi hade innan vandringen sett fina bilder på utsikten från toppen av Festvågtind, men av den syntes inte mycket denna dag. Vi gick upp den sista biten för att få den allra bästa utsikten över dimman.
Fikapaus på toppen!
Plötsligt fick vi en liten skymt av himlen.
Och så lättade molnen en liten stund.
Henningsær sett från ovan. Vilken stad va!
Efter en lång fikapaus började vi nedturen igen.
Dimman återvände och lindade in toppen igen. Vi kände oss mycket belåtna över vår topp-timeing.
På vägen ned gick vi förbi en sjö. Det var inte så att man dog för att få bada precis men man ångrar ju aldrig ett dopp. Det var kallt och uppfriskande, kan man säga.
Denna bild på Jack tycker jag är så charmig, hans kropp ser så liten ut.
När vi kom ned lagade vi pastalunch på Wilmas stormkök, och sedan strosade vi runt i Henningsvær. Jack tog bussen hem för att hinna till jobbet medan jag och Wilma drack kaffe på två olika caféer och klämde på garnnystan i alla garnbutiker och drömde oss bort till en eventuell framtid där man är rik och kan köpa olivskålar i dyra keramikbutiker.
Fast jag bara hade en dag ledigt kändes det som om jag var på semester.
Festvågtind, med dimman fortfarande med ett stadigt grepp om toppen.
På vägen hem till Kabelvåg körde vi förbi en strand (Rørviksstranda) som lystes upp av kvällssolen och därför fångade våra blickar. Den såg tropisk ut! Väl utanför bilen kändes det plötsligt inte alls lika tropiskt MEN man ångrar ju som sagt aldrig ett dopp och det var så det gick till när jag den tredje tisdagen i juli badade två gånger på samma dag.
Tack Wilma för besök och skjuts! På återseende.