Friluftsönskelistan

Framtiden.

En stor del av min tankekraft åtgår till den. Oftare än vad jag är här är jag där, gör upp pampiga planer över vad den ska innehålla. Jag tar skydd, i vad jag tänker ska komma, när jag inte är helt tillfreds med vad som är. När den väl kommer, framtiden, har mitt fokus flyttat vidare. Till nästa framtid. Och. Vad är ens meningen med att drömma sig bort, om man inte ens är där när det man drömt om infinner sig?Någon gång vill jag plugga på universitet. Jag är nu således mitt uppe i den beryktade mellan-gymnasiet-och-universitetet-perioden, har väl påbörjat ett tredje sabbatsår eller så. Vissa skrynklar ihop pannan, säger med ögonen att det är dags att ta tag i det nu, i livet. Vissa säger wow, varför gjorde inte jag det där. De flesta bryr sig nog inte. Och jag. Jag är nog rätt sugen på en studenttillvaro, på att byta ut de senaste årens hjärndöda insupande av öl mot insugande av kunskap. Jag romantiserar, tänker mig timmar av caféplugg i en kullerstensstad, olikfärgade bläckpennor med 0,5mm-spets, bildande lunchdiskussioner över medhavda matlådor. Samtidigt är det så mycket jag vill göra. Jag vill vandra alla vandringsleder. Jag vill lära mig alla språk. Bestiga alla toppar, bo på alla hostels. Tänker, att det är inte så bråttom, det där pluggandet. Tänker mig dess startpunkt som allt det andras slutpunkt.

Men så slår det mig.

Att det jag mest av allt gör, när jag nu valt bort att plugga, är att stå i en receptionsdisk och längta tills jag inte behöver göra det längre.

Och det är väl en avvägning. Jag har valt att ha ett liv, här i Trysil, där framtiden är i fokus. I vinter ska jag till Japan och åka skidor, sen vidare till Australien, för att sen se vad som händer. Och jag har börjat tänka, att jag kanske satsat lite väl storslaget. Att framtiden i för stor utsträckning blir på bekostnad av nutiden. Att det är dumt att glömma bort allt vad nu är bara för att det är sen som gäller.När jag och pappa var vid Kebnekaise var jag verkligen där. Mina tankar rörde sig över stenarna i samma takt som mina ben. Jag mådde bra, för att jag hade det bra, inte för att jag längtade till ett sen som skulle bli bättre. Och jag tror inte, att jag måste ta mig allra längst och högst upp i Sverige för att samma sinnesläge ska hitta mig. Jag tror det handlar om att skapa en vardag jag längtar till. För mig tror jag att det handlar om att komma ut i naturen.

Den senaste tiden har jag verkligen törstat efter att frilufta mig. Jag har lyssnat på massa mysiga poddar, bland annat Podcasten Färd (som nu dessvärre tycks vara nedlagd). I två av de senare avsnitten har Magnus och Fredrik som driver podden sammanställt ett åtta veckor långt friluftslivsträningsprogram för att komma igång med friluftsliv. Och alltså. Det är ju precis det jag vill ha. Ett vardagsliv med friluftsfokus. Jag har med inspiration av Magnus och Fredriks program därför skrivit ihop en egen liten sammanställning, en friluftsönskelista, som jag hoppas kunna beta av innan jag drar till Japan i mitten av Januari.

– Laga middag utomhus
– Paddla kanot
– Gå på lång dagstur en ledig dag
– Geocacha
– Gå på tur med kompasskurs
– Gå en övernattningstur och sova i stuga (tror inte mitt tält pallar en höst/vinterövernatting)
– Gå flerdagstur mellan stugor på skidor
– Testa på klättring (får nog lov att bli inomhusklättring på klättervägg, vet att det ska finnas ett center i Elverum)
– Bestiga Sølen (ett berg i närheten, det högsta jag lyckats spana inom dagstursradie)
– Gå toppturskurs på skidor (vet inte om det anordnas några kurser så tidigt på säsongen, men jag vill väldigt gärna så jag ska leta efter detta!)
– Gå toppturer på skidor i Trysilområdet

Jag blir vardagspepp bara av att formulera detta i ord. Mycket av det jag vill göra har det kanske redan blivit för kallt för, men jag vill verkligen försöka utnyttja årstiderna. Om någon har friluftstips som passar perfekt i oktober/november, hit me!

Om några timmar kommer Jack hem efter sin veckolånga Englandsvisit. Då ska jag fråga honom när han tidigast kan tänka sig att bestiga ett berg med mig. Förhoppningsvis inte för långt in i framtiden.

Efter sanningen

7 april, 14.53. Larm om att ett fordon kör ned människor på Drottninggatan i centrala Stockholm.

Minuter senare kör fordonet, en kapad lastbil, in i en av entréerna till Åhlénshuset. Utrymningslarm, byggnaden töms på människor.

Fyra döda, ett 15-tal skadade.

"Allt tyder på att det är ett terrordåd", säger stadsminister Stefan Löfven.

 
 

 

 

 

 

 

Detta rapporterade DN efter fredagens händelser. DN spred även obekräftade uppgifter om skottlossningar runt om i huvudstaden, uppgifter som senare visade sig vara falska. Och jag vet inte, för jag var ju inte där. Jag får förlita mig på andras rapportering för att bilda mig en uppfattning, något som blir allt svårare i en tid då våra största och mest legitima medier slarvar med sin källkontroll. Information om händelser sprids snabbare än själva händelseförloppen och vad som är sant och inte blir mindre relevant.

Att sprida falsk information under pågående terrordåd kan tjäna många syften, exempelvis att skapa ytterligare kaos och att flytta resurser från var de egentligen behövs. Att skapa rädsla, en känsla som i sig göder terrorism. Det är allvarligt om sådana krafter får skjuts av de vi litar på som leverantörer av sanningen.

I samma veva ser jag en tweet skriven av Syrienkännaren Aron Lund på temat påhittande av fakta, där han hänvisar till sina egna källor och hävdar att 84 % av statistiken kring den pågående Syrienkonflikten skapats på liknande desinformatoriska sätt.

 

Sådana tendenser syns överallt i samhället, inom alla områden. Och det är efter dessa uppgifter vi bygger vår världsbild.

Någonstans har sanningen har blivit ett flytande begrepp, en myt, som inte behöver ha någonting att göra med vad som faktiskt har inträffat. En tweet som får 3000 retweets blir helt plötsligt en källa, fastän skribentens primära syfte var något helt annat än att upplysa sin omgivning. Detta var fallet i fredags. Förhoppningsvis kan vi lära av denna händelse, återta sanningen.

Och fastän medierapporteringen lämnade en hel del i övrigt att önska visade Stockholm i övrigt en imponerande beredskap. Folk öppnade dörrarna till sina hem, behöll sina huvuden kalla. Lät sig inte röras. Och det är så måste vi göra. Fortsätta leva våra liv, fortsätta skratta. Hålla hårt i sanningen.

För det är så många kalla vindar som annars lätt kan gripa tag i oss. 

Två faktum:

Jag älskar kläder.
Klädindustrin är en hemsk blodig fruktansvärd industri.

Det senare har jag väl egentligen alltid vetat men jag insåg inte riktigt vidden av det fruktansvärda förrän i höstas då jag såg dokumentären The True Cost. Om du ej har sett den, se den. En brutal verklighetsskildring som finns på Netflix där frustrerade utrop och kräkningskänslor utlovas.

Det finns en motsättning mellan mina två faktum. Min lösning har varit att köpa alla mina kläder, förutom underkläder, second hand. Att lämna in gammalt och köpa någon annans gamla känns mer hållbart ur alla aspekter, och dessutom går ofta second hand-butikers inkomster till verksamheter som stödjer de allra mest utsatta. Konsumtionen kan således bidra till något bra istället för någonting väldigt dåligt.

Lite av mitt som tidigare var någon annans

För vi kan ju inte fortsätta så här. Lägre priser här betyder lägre lön någon annanstans och den t-shirten du har på dig just nu kan någon ha dött för. Och jag blir bara så spyfärdig och gråtig när jag tänker på att det vi uppmuntras och uppmanas till är någonting som dödar.

Utan att vi ens reflekterar över det.