Kategorier

Arkiv

Om mig

Elsa. 20. Tog studenten från Svenska skolan i Nairobi och hamnade på en skidresort i Klippiga bergen som ett resultat av framtidsångest och brist på bättre saker att göra. Försöker här lära mig att åka skidor, översätta min personlighet till engelska och lägga mindre pengar på varm choklad och mer pengar på hyra. Bloggens främsta målgrupp är min mormor och mitt framtida jag. Välkommen du med.

Efter sanningen

7 april, 14.53. Larm om att ett fordon kör ned människor på Drottninggatan i centrala Stockholm.

Minuter senare kör fordonet, en kapad lastbil, in i en av entréerna till Åhlénshuset. Utrymningslarm, byggnaden töms på människor.

Fyra döda, ett 15-tal skadade.

"Allt tyder på att det är ett terrordåd", säger stadsminister Stefan Löfven.

 
 

 

 

 

 

 

Detta rapporterade DN efter fredagens händelser. DN spred även obekräftade uppgifter om skottlossningar runt om i huvudstaden, uppgifter som senare visade sig vara falska. Och jag vet inte, för jag var ju inte där. Jag får förlita mig på andras rapportering för att bilda mig en uppfattning, något som blir allt svårare i en tid då våra största och mest legitima medier slarvar med sin källkontroll. Information om händelser sprids snabbare än själva händelseförloppen och vad som är sant och inte blir mindre relevant.

Att sprida falsk information under pågående terrordåd kan tjäna många syften, exempelvis att skapa ytterligare kaos och att flytta resurser från var de egentligen behövs. Att skapa rädsla, en känsla som i sig göder terrorism. Det är allvarligt om sådana krafter får skjuts av de vi litar på som leverantörer av sanningen.

I samma veva ser jag en tweet skriven av Syrienkännaren Aron Lund på temat påhittande av fakta, där han hänvisar till sina egna källor och hävdar att 84 % av statistiken kring den pågående Syrienkonflikten skapats på liknande desinformatoriska sätt.

 

Sådana tendenser syns överallt i samhället, inom alla områden. Och det är efter dessa uppgifter vi bygger vår världsbild.

Någonstans har sanningen har blivit ett flytande begrepp, en myt, som inte behöver ha någonting att göra med vad som faktiskt har inträffat. En tweet som får 3000 retweets blir helt plötsligt en källa, fastän skribentens primära syfte var något helt annat än att upplysa sin omgivning. Detta var fallet i fredags. Förhoppningsvis kan vi lära av denna händelse, återta sanningen.

Och fastän medierapporteringen lämnade en hel del i övrigt att önska visade Stockholm i övrigt en imponerande beredskap. Folk öppnade dörrarna till sina hem, behöll sina huvuden kalla. Lät sig inte röras. Och det är så måste vi göra. Fortsätta leva våra liv, fortsätta skratta. Hålla hårt i sanningen.

För det är så många kalla vindar som annars lätt kan gripa tag i oss. 

Två faktum:

Jag älskar kläder.
Klädindustrin är en hemsk blodig fruktansvärd industri.

Det senare har jag väl egentligen alltid vetat men jag insåg inte riktigt vidden av det fruktansvärda förrän i höstas då jag såg dokumentären The True Cost. Om du ej har sett den, se den. En brutal verklighetsskildring som finns på Netflix där frustrerade utrop och kräkningskänslor utlovas.

Det finns en motsättning mellan mina två faktum. Min lösning har varit att köpa alla mina kläder, förutom underkläder, second hand. Att lämna in gammalt och köpa någon annans gamla känns mer hållbart ur alla aspekter, och dessutom går ofta second hand-butikers inkomster till verksamheter som stödjer de allra mest utsatta. Konsumtionen kan således bidra till något bra istället för någonting väldigt dåligt.

Lite av mitt som tidigare var någon annans

För vi kan ju inte fortsätta så här. Lägre priser här betyder lägre lön någon annanstans och den t-shirten du har på dig just nu kan någon ha dött för. Och jag blir bara så spyfärdig och gråtig när jag tänker på att det vi uppmuntras och uppmanas till är någonting som dödar.

Utan att vi ens reflekterar över det.

En Hyllning Till Bilen


Vi är mitt uppe i förstörandet av vår planet och jag gör mitt bästa för att låta bli att vara med. Därför åker jag buss, går och cyklar fastän det tar tre gånger så lång tid som att åka bil. Därför köper jag mina kläder second hand. Därför plockar jag äpplen ifrån marken istället för ifrån ICA:s fruktavdelning. Jag vet att mina ansträngningar endast är en liten fjärt i världsrymden (eller en utebliven liten fjärt i världsrymden) och att vad jag gör egentligen inte har någon större betydelse. Ändå kämpar jag envist vidare.

Rättelse: vissa dagar kämpar jag envist vidare.

För andra dagar är det så skönt att glömma bort allt vad miljövänlighet heter. Som idag. Idag vill jag slå ett slag för bilen.

Det är en slags ångestfylld njutning, som inte sällan följs av dåligt samvete, men jag älskar att köra bil:

I smyg njuter jag av att få köra jobbilen, för jag vet att all den koldioxid jag sprutar ut när jag kör den annars ändå hade sprutats ut av någon av mina kollegor. Det är sprut utan dåligt samvete.

Jag älskar rumpvärmen, å denna fantastiska uppfinning.

Jag älskar att i regnväder se genomblöta fotgängare springa i takt till högsta vindrutetorkarfrekvensen, samtidigt som jag avnjuter högsta effekten av tidigare nämnda rumpvärme.

Jag älskar att kunna skratta ohämmat till mina poddavsnitt, utan nedlåtande blickar från personerna bredvid på bussen.

Jag älskar att kunna sjunga till min höstspellista, högt och falskt, utan nedlåtande blickar från personerna bredvid på bussen.

Jag älskar att kunna åka och köpa bullar direkt efter jobbet, åka till mormor och åka hem igen med totalt två timmars restid istället för fyra. Att få mer fikatid än åktid.

Men mest av allt älskar jag nog ändå trafikmeddelandena som spelas upp på bilradion, när de meddelar att 30-40 minutersförseningar är att vänta för pendeltågsresenärerna. Då höjer jag volymen på både mitt ackompanjemang och min stämma och njuter av att vara en av dem jag egentligen ser ned på.

Imorgon ska jag hinna med 05.31-bussen igen. Och dessutom ska jag cykla istället för att ta jobbilen.

Så jag kan gott höja rumpvärmeseffekten ett snäpp till.