Kategorier

Arkiv

Om mig

Elsa. 20. Tog studenten från Svenska skolan i Nairobi och hamnade på en skidresort i Klippiga bergen som ett resultat av framtidsångest och brist på bättre saker att göra. Försöker här lära mig att åka skidor, översätta min personlighet till engelska och lägga mindre pengar på varm choklad och mer pengar på hyra. Bloggens främsta målgrupp är min mormor och mitt framtida jag. Välkommen du med.

Furaha

I fredags höll Hanna sitt hylllningstal på svenskan. När hon öppnade munnen förflyttades vi fram i tiden, till den 31 maj 2016. Till vår studentdag. Hon hyllade vårt år och det var så fint att jag gick sönder litegrann. Jag satt där på lektionen med gåshud över hela kroppen och tårar i ögonvrårna. För när vi väl är där kommer jag inte gå sönder lite utan helt och hållet och jag kommer nog aldrig att bli riktigt hel igen. Inte hel på det sätt som jag är nu. Jag kommer sakna sånt som jag gjort de senaste fem dagarna, sånt som syns nedan, så mycket att jag inte kommer veta vart jag ska ta vägen.
Som att klämma ihop sig betydligt fler än vad som egentligen får plats runt ett frukost- eller kvällsisbord.
Som att mötas tidigt i matsalen och blåsa upp ballonger, smeta på frosting på tårta och vandra bort mot Veronicas rum i ett falsksjungande led.
Som att plugga. Inte för att själva pluggandet är speciellt kul utan för att det är något fint med att räkna ned timmarna och minuterna till kvällsis efter två icke-produktiva läxistimmar.
Som att gå på bröllop.
Som att fastna framför spegeln efter en bussresa med Nairobis nattluft i håret och en bortsjungen röst och hålla på att missa bussen till utestället pga för starkt selfie game.
 
Furaha. Och varken nu eller om två månader kommer jag vara beredd att släppa taget.

Familj

Rummet längst in i korridor elva är fyllt av opiumrökelse myggor och lågmälda gitarrtoner. Och jag sitter här och myser.
 
För fyra timmar sedan satt sju personer hopklämda runt ett bord på Art och pratade om välfärdssystem. Jag och Hanna delade på en hummustallrik och mitt i alltihopa plingade min telefon till. Den meddelade att min familj anlänt till Jomo Kenyatta Airport och två och en halv timmar senare rullade deras taxiagerande safarijeep in genom gaten på skolan och jag fick äntligen krama om dem igen. De fick se den plats som varit mitt hem i sju månader, ett hem som för dem fram tills nu varit relativt okänt. De fick äta de rostmackor jag ätit i sju månader och de fick se det rum jag sovit i.
 
Det blir litegrann en krock mellan två världar, att ha sin familj här. Detta liv har ju varit helt avskiljt från mitt övriga liv, någonting eget och lite okänt. Nu blandas Kenya-Elsa med Sverige-Elsa och en del gränser suddas ut. Jag var faktiskt lite nervös över min familjs ankomst, men det känns bättre än vad jag trodde att det skulle göra. Det känns bra att skratta åt mammas grovt överprisade taxiresor och det känns bra att introducera mina familjemedlemmar för nattvakterna. På tisdag påbörjar vi resan mot Uganda och Rwanda och innan dess har vi ett par dagar på oss att göra Nairobi. Jag ser fram emot att bara hänga med min familj och detta påsklov ligger bra till för att bli mitt bästa hittills.

Mount Kenya – fråga

Hej! 
Jag undrar om alla från internatet besteg Mount Kenya? och om inte, vad gjorde dom som stannade hemma? Måste man betala extra för att få bestiga Mount Kenya eller ingår det i internatavgiften? om inte vad kostar det? 
Skulle bli tacksam för svar, funderar nämligen på att söka till ssn när jag går mitt tredje år i gymnasiet (går första året nu).

Alla från internatet besteg inte Mount Kenya, av de 80 eleverna på skolan (varav 70 internatboende) var det 57 som tog sig upp (eller försökte ta sig upp) för berget. För de som inte gick Mount Kenya var det obligatorisk skola i alla fall några av dagarna och bland annat anordnade skolan ett studiebesök på en kenyansk skola. Kostnaden för Mount Kenya ingick inte i internatavgiften. Totalt kostade resan ungefär 3000 svenska kronor och utöver det blev det en hel del övriga kostnader. Det beror ju så klart hur mycket utrustning en har sedan tidigare men bland mycket annat behövs en varm sovsäck (alltså verkligen varm, Hanna hälsar att hennes med extremtemp på –11°C och komforttemp +8 inte alls var tillräckligt varm. Hon hade den kallaste natten i sovsäcken på sig dubbla underställ, fleecetröja, fleecebyxor, två par merinoullsockor, dunjacka, vantar, mössa och halsduk och hon frös "som fan") vandringskängor och ryggsäck. Om en inte har allt sen innan är ett tips att köpa begagnat, hyra eller låna, annars blir det rätt mycket pengar. Men fastän Mount Kenya kostade en del var det så himla värt det. Det var det häftigaste jag någonsin varit med om och jag skulle lätt göra det igen om jag fick chansen. Vissa som gick Mount Kenya har dock sagt att de aldrig någonsin skulle göra det igen men jag tror inte att någon ångrar att de gjorde det.

Om du funderar på att söka, sök! Du kommer ångra dig så mycket om du inte gör det och du har chans att få det bästa året i hela ditt liv.

På toppen av Mount Kenya och bäst i världen