Kategorier

Arkiv

Om mig

Elsa. 20. Tog studenten från Svenska skolan i Nairobi och hamnade på en skidresort i Klippiga bergen som ett resultat av framtidsångest och brist på bättre saker att göra. Försöker här lära mig att åka skidor, översätta min personlighet till engelska och lägga mindre pengar på varm choklad och mer pengar på hyra. Bloggens främsta målgrupp är min mormor och mitt framtida jag. Välkommen du med.

Dag 27 - Den allra allra sista

Och så kom den till slut, den sista dagen. Med en sen flygning och en tidig morgon, med ett rätt efterlängtat adjö till radhushostelet.Dagen första programpunkt var avslutning av bankkonto. Vi kom lagom till bankens 150-årsdag med tillhörande tårtkalas, och det fanns saft som på något vis lyckade vara både var extremt utspädd och extremt sur på samma gång. Kontostängningen gick bra, och jag tror att alla dessa rätt tråkiga praktiska måsten har någon slags funktion; jag insåg mer och mer, för varje tjänst som avslutades, att vår resa faktiskt var på väg att ta slut.
Sedan tog vi oss tillbaka från norra Vancouver till downtown, där vi hade resten av våra väskor. Vi åkte färja och buss, och jag lyckades knocka massa små oskyldiga barn i skidbagshöjd. Väl framme var det dags att packa om, försöka få ned det liv som ingen av oss egentligen var redo att lämna i våra rektangulära resväskor. Jag spelade min gamla förfestlista och återupplevde en skidsäsong i form av souvenir-t-shirts och hopskrynklade kvitton. Det var vemodigt.
 
Något fick slängas, någon fick dra på sig några extra lager. Men tillslut var alla dragkejdor uppdragna.
Det var verkligen en cirkel som slöts, den där sista dagen. Vi gick på samma gator som vi gått på ett halvår tidigare, åt på samma lunchrestaurang.
Mycket fin lunch.
Vi förbeställde flygplatstaxi och hade sedan lite tid att döda i Vancouverregnet, d.v.s. tid för fika. Vi vandrade in på första bästa café, med våra otvättade hår och backpackiga outfits, och det visade sig att vi skar oss ganska rejält mot allt annat i lokalen. Fönstrena var enorma, fick det träinredda rummet att bada i ett mjukt eftermiddagsljus. Bakgrundsmusiken var lågmäld och loungeig, mycket piano, perfekt ackompanjemang till de viktiga börsdiskussionerna som ägde rum mellan de märkessjkortklädda individerna som befolkade lokalen. Servitrien såg roat nedlåtande på oss och jag lyckades hitta två menypunkter som jag kanske eventuellt skulle ha råd med.Som tur var hade vi ju i alla fall Mathilda med oss, som såg oförskämt nyduschad ut och bäst smälte in i lokalen.
Linnea gick för våffla. Både storleken och smaken var något av en besvikelse, men den var trevlig att titta på i alla fall.
Där satt vi tills vi var tvugna att bege oss bort mot våra taxibilar. Vi lämnade den blankpolerade bordsytan täckt av våra sista kanadensiska småmynt, hörde personalen pusta ut när vi gav oss ut i regnet igen.
Sedan hände sånt där som alltid händer, typ att taxin man beställt låter helt oförstående när man ringer och frågar vart f*n hen håller hus, och att man måste betala massa mer övervikt än vad som står skrivet i flygbolagets policydokument. Men det gick ju till slut. Sedan var vi tvugna att vinka hejdå till Olivia, som inte var så övertygande i sin spelade nedstämdhet. Kanske för att hon skulle vidare till Hawaii, den jäveln. Vi skulle vidare mot säkerhetskontrollen, där Linnea misslyckades med en omedveten ölsmuggling. Sedan boardade vi. Sedan var det senaste halvåret tusen tvåtusen fyrtiotusen meter bort.
Det är så dramatiskt och odramatiskt på samma gång, det här att med att byta liv. En så stor omställning, som är så enkel att genomföra.
 
Och där nedanför såg vi Sverige.
Och så var vår resa, vår fantastiskt fantastiska resa, till slut över. Det har varit så fint, att få upptäcka ett litet hörn av det stora landet Kanada med mina fantastiska resekompanjoner. Tack hörni. Vi var bäst.