På Kebnekaise fjällstation var det så mycket människor att det var imma på fönsterrutorna, så mycket människor att vi först efter mycket möda hittade någonstans att sätta oss ned för att dricka vårt fatöl. Men. Den smakade ljuvligt. Där, i värmen och sorlet, kunde vi skratta åt det som nyss fått oss att nästan vilja gråta. Som att mamma natten innan hängt sin blöta skjorta på tork i tälttaket i förhoppning om att den skulle torka. Den hade inte torkat, det hade mest bara droppat om den. Dripp-dropp-dripp-dropp-dripp-dropp. Kanske var det av det ljudet hon vaknat mitt i natten. Väl i vaket tillstånd hade hon märkt hur konstig hon kände sig, och bestämt sig för att lite resorb nog skulle få henne att känna sig bättre. I väntan på att brustabletten skulle lösa upp sig, på att den konstiga känslan skulle försvinna, hade hon ställt ned sin kåsa på tältgolvet. Och råkat välta ut den. Som tur var fanns en trasa nära till hands: skjortan. Det skrattade vi åt och köpte mer fatöl.

Förutom fatöl och torkrum och imma på fönsterrutorna fanns på Kebnekaise fjällstation även en väderprognos. När vi kom till fjällstationen hade det regnat i två dagar. I övermorgon skulle det enligt SMHI regna igen, och dagen efter det skulle det komma över 30 millimeter. Hela väderprognosen var bara stora gråa regnmoln.

Med ett lysande undantag.

Morgondagen.

Mitt i regnovädret skulle just den dag då vi råkade befinna oss på Kebnekaise fjällstation bjuda på pangväder. Vi hade en dag över, för att vi bokat våra tågbiljetter med lite marginal och gått lite längre per dag än vad vi hade trott att vi skulle. Mamma och pappa tänkte utnyttja denna extradag som vilodag. Jag och Jack tänkte att med en sån prognos går det inte att inte ge sig på Sydtoppen. Den enda dag som ett topptursförsök ens skulle vara teoretiskt möjligt på visade vädergudarna sig också från sin allra mest generösa sida. Vi tänkte att fler nog skulle ha liknande planer för morgondagen med tanke på det begränsade väderfönstret och att det nog var bäst att starta tidigt för att undvika de värsta folkmassorna.

När jag kom tillbaka till tältet från fjällstationen på kvällen efter alla kvällsbestyr var Jack redan där. Jag hade inte ens hunnit säga hej innan han tog till orda.

”I’m not in a good mood”

Det visade sig att hans sovsäck efter dagens strapats var alldeles dyngsur och helt oduglig att sova i. Jag var trött och ville mest bara få i alla fall några timmars sömn innan morgondagens äventyr, men var i alla fall tillräckligt lösningsorienterad för att tvinga Jack att dela sovsäck med mig. Kanske påverkade det inte det totala antalet sömntimmar i vårt tält den natten, bara fördelade dem lite mer jämnt än om jag sovit själv i min sovsäck och Jack sovit utan. Men. Vi skulle ju faktiskt gå till toppen tillsammans, och lite måste jag ha sovit i alla fall, den natten. Jag sov i alla fall när min väckarklocka ringde. Klockan var fyra och det var dags att göra sig redo.