Den kvällen hade vi bokat middag på fjällstationen. I väntan på att klockan skulle bli middagsdags landade vi i sofforna utanför matsalen. På bordet framför oss landade en påse chips och fyra kalla Norrlands Guld. Jag mådde dock inte så bra. Kanske var det den fysiska urladdningen, och så en öl på relativt tom mage, hann jag tänka. Sedan sprang jag ut och kräktes precis utanför entrédörren till Kebnekaise fjällstation. Den tanken var fortfarande min arbetshypotes, men sen kräktes jag igen. Och fick feber. Arbetshypotesen ändrades då till att det hela kanske berodde på att jag druckit dåligt vatten; det fanns en misstänkt fjällbäck strax efter Singi vars vatten nog inte hade varit så väldans rent när jag tänkte efter. Hur som helst blev det ingen middag på fjällstationen för mig den kvällen. Det blev en natt med huvudet nära tältöppningen ifall jag skulle behöva böja mig ut och kräkas.

Jag sov ändå gott den natten, och mådde bättre när jag vaknade. Tyvärr verkade även min mor nu ha drabbats av samma åkomma som jag. Hon hade ingen feber dock, men vi undrade hur vi egentligen skulle klara av de 19 kilometrarna till Nikkaluokta. Jag hade fortfarande feber men proppade i mig Alvedon vilket gav mig energi nog att ta mig ur min sovsäck och packa min ryggsäck. När klockan var nio gav vi oss av i sakta mak. Vi hade knappt ens kommit en kilometer när även pappa började må dåligt. Vi hade en buss att hinna till i Nikkaluokta för att hinna med vårt tåg från Kiruna till Uppsala, och hade alltså lite av en tidspress. Med denna vetskap, och omfördelning av packningsvikt, lyckades vi ändå kämpa på. Var trettione minut pausade vi och för varje paus blev de trettio minuterna längre och längre.

Det finns en båt man kan ta över sjön Láddjujávri, som förkortar vandringen mellan Nikkaluokta och Kebnekaise fjällstation med sex kilometer. Den båten kändes som en förutsättning för att vi ens skulle ta oss hela vägen till Nikkaluokta. I en av våra pauser insåg vi att det fanns en tidigare båtavgång vi skulle kunna hinna med en den vi först spanat in, som skulle ge oss lite mer marginal i slutet av vandringsdagen. Det var dock på gränsen att vi skulle hinna. Vid det här laget bar Jack, den enda av oss som inte drabbats av matförgiftningen eller vad det var, brutalt mycket packning, säkert mer än oss andra tillsammans. Ändå skuttade han före alla oss andra. Vi gick i precis lagom fart för att hinna till båten, och kom fram med ett par minuters marginal. Puh.

När vi stigit av båten tog vi en låång lunchpaus. Jag lyckades få i mig mat för första gången sedan lunchen på toppen av Kebnekaise. Mamma åt också litegrann, pappa knappt någonting alls. Sedan kunde vi i alla fall ta det lugnt sista biten till Nikkaluokta.

Det var den tuffaste vandringsdagen i mitt liv. På något vis kom vi hela vägen till Nikkaluokta. Jag var helt helt slut. Vi hittade en bänk att sätta oss på och all energi rann ur mig. Jag hade fokuserat så hårt på att ignorera hur jag kände mig och när jag slutade med det orkade jag ingenting alls. Mina Alvedon hade nog slutat verka också. Både mamma och pappa mådde ändå bättre när vi slutat gå och Jack, med sin supertunga ryggsäck, var fortfarande irriterande pigg och energifylld. Jag orkade knappt gå till bussen och när vi senare kom till tågstationen i Kiruna bara la jag mig på golvet och somnade. På tåget hem hade vi sittplats, men vi sov nog rätt gott allihopa ändå. Halv nio på morgonen var vi framme i Uppsala. Jack, som är sjuk i huvudet, skulle raka spåret i väg till jobbet. Jag åkte raka spåret hem för att sova matförgiftningen eller vad det var av mig.

Som sagt. Vi fick en vecka som innehöll sol och regn och allt däremellan.

Sommarens allra bästa vecka.