I somras var jag å fjällvandrade. Med mamma, pappa och Jack, längs med norra Kungsleden. Vi fick en vecka som innehöll sol och regn och allt däremellan det vill säga motvind, medvind, sidvind, mygg, skavsår, magsjuka, snabbkaffe och gourmetmiddagar. Men. Låt mig inte gå händelserna i förväg. Vi börjar från början.
Det var fredag och snart mitt i augusti när vi tog nattåget från Uppsala. För mig var det liggplatspremiär. Jag har tagit samma tåg flera gånger förr men alltid känt mig för snål för att unna mig en sovplats, och dessutom alltid skrutit litegrann om hur himla bra jag är på att sova sittande, ihopkringlad som en ostbåge. Frågan är dock hur det blir med ostbågandet framöver, nu när jag fått smak på det ljuva liggvagnslivet…
Nåväl. Vi delade kupé med två goa göteborgare. Innan avfärd hade jag inte tänkt särskilt mycket på själva resan, och packningen hade som den av någon anledning alltid gör packats i all hast strax innan avfärd. Jag och Jack hade heller inte snackat ihop oss något särskilt med mamma och pappa. Det var egentligen först under resan upp som jag insåg vad vi skulle iväg på och som planeringen på allvar började. Vi lade beslag på ett bord i restaurangvagnen, öppnade en varsin Mariestad långburk och bredde ut kartan som bordsduk. Och vi var på väg.
Prognosen hade dagarna innan avfärd sett dyster ut: moln och regn mest hela tiden. Den blev dock något bättre allteftersom vårt startdatum närmade sig och när vi klev av tåget vid Abisko turiststation var det uppehåll. SMHI lovade att dagen skulle fortsätta på samma vis. Vi tog på oss våra ryggsäckar. Min kändes lätt och jag funderade oroligt på vad jag kunde tänkas ha glömt kvar hemma. Mammas kändes tung. Den inte bara kändes tung, den var tung. Nästan lika tung som pappas. Jag imponerades i smyg av mina starka femtinioåriga föräldrar. Och så påbörjade vi vårt knatande.
Pappa pausar.
Min snygga kille.
Mamma läser karta.
Det var fredag och snart mitt i augusti när vi tog nattåget från Uppsala. För mig var det liggplatspremiär. Jag har tagit samma tåg flera gånger förr men alltid känt mig för snål för att unna mig en sovplats, och dessutom alltid skrutit litegrann om hur himla bra jag är på att sova sittande, ihopkringlad som en ostbåge. Frågan är dock hur det blir med ostbågandet framöver, nu när jag fått smak på det ljuva liggvagnslivet…Nåväl. Vi delade kupé med två goa göteborgare. Innan avfärd hade jag inte tänkt särskilt mycket på själva resan, och packningen hade som den av någon anledning alltid gör packats i all hast strax innan avfärd. Jag och Jack hade heller inte snackat ihop oss något särskilt med mamma och pappa. Det var egentligen först under resan upp som jag insåg vad vi skulle iväg på och som planeringen på allvar började. Vi lade beslag på ett bord i restaurangvagnen, öppnade en varsin Mariestad långburk och bredde ut kartan som bordsduk. Och vi var på väg.Prognosen hade dagarna innan avfärd sett dyster ut: moln och regn mest hela tiden. Den blev dock något bättre allteftersom vårt startdatum närmade sig och när vi klev av tåget vid Abisko turiststation var det uppehåll. SMHI lovade att dagen skulle fortsätta på samma vis. Vi tog på oss våra ryggsäckar. Min kändes lätt och jag funderade oroligt på vad jag kunde tänkas ha glömt kvar hemma. Mammas kändes tung. Den inte bara kändes tung, den var tung. Nästan lika tung som pappas. Jag imponerades i smyg av mina starka femtinioåriga föräldrar. Och så påbörjade vi vårt knatande.Pappa pausar.Min snygga kille.Mamma läser karta.
Jack i mössan jag stickat åt honom! Jag har blivit en person som stickar! Ändå in character.
Han fick välja garn själv. Bra val måste jag säga.
Mina balla föräldrar.
Pappa lärde Jack en ny sätta-på-ryggsäcken-teknik.
Den nya tekniken behärskades. Till stor belåtenhet.
Vi gick de femton kilometrarna till stugan vid Abiskojaure. Där stannade vi och drack kaffe och funderade på om vi skulle fortsätta eller stanna. Vi behövde inte fundera särskilt länge för att komma fram till att vi skulle stanna. Benen var trötta efter att ha tvingats till en aktivitet de var alldeles ovana vid.
Vi betalade serviceavgiften i stugan och slog upp vårt tält bland myggen. Sedan slog Hungern till. Jag kan bli alldeles alldeles odräglig och rätt dum i huvudet när jag är hungrig. Det (både dum i huvudet och odräglig) hade jag nog blivit också om det bara var jag och Jack som var ute och gick, men jag tror att jag lyckades hålla ihop det lite bättre nu när mamma och pappa var med. Inte för att jag inte kan bli odräglig i deras sällskap men kanske för att det skulle kännas konstigt om mamma och pappa fick se mig vara odräglig mot Jack, och tvärt om. Hur som helst lyckades jag denna gång använda min hunger som drivkraft i Projekt Matlagning och vips var middagen klar.
Jag bjöd sällskapet på hemtorkat vilket hade kunnat tas för att vara trevligt men som alla förstod var ett listigt sätt för mig att bli av med vikt ur min packning. Min ryggsäck kändes nämligen inte lätt längre; jag hade inte glömt någonting hemma utan bara låtit mig luras av mina liggvagnspigga ben. Hur som helst åt alla utan att klaga. Det var nog inte bara jag som hade drabbats av Hungern. Sedan somnade jag mycket gott.
JAA BLOGGEN ÄR VID LIV :D