5 november. Jag, Jack, Joe och Sophie hade blivit resekompanjoner vid det här laget. Sophie hade dock ett dåligt korsband efter vintersäsongen, och ett andra dåligt knä efter alla vandringar med ett dåligt korsband, och tvingades efter Stewart Island
ta en liten vandringspaus. Jag och Jack var fortfarande vandringssugna och bestämde oss efter en stunds funderande för Mavora Lakes Walkway i Southland. I området har flera scener från Sagan om Ringen spelats in, och det såg riktigt tjusigt ut, men
vi åkte nog dit mest för att det var tillåtet att göra upp eld på campingplatsen i början av leden.
Bilresan dit avslutades med en 40 kilometer lång grusvägssträcka. Grusvägar är en tidskrävande historia i en campervan, och det gäller att man har säkrat alla hyllor så ingen oreganoburk eller kastrull faller ned. Kvaliteten på just
denna varierade, och vi rörde oss mellan hastigheter på 20 och 60 kilometer i timmen. Och väjde för får, men det är ju sen gammalt. När vi hade cirka sex kilometer kvar gav Bongo ifrån sig ett högljutt gnisslande ljud som jag aldrig
hört liket av. Jag tänkte att åhnejåhnejåhnejnuärdetkört. All telefontäckning hade försvunnit tio kilometer tidigare och vi hade inte mött någon alls (utom alla får) sedan vi svängde in på grusvägen. Men Bongo visade inget annat varningstecken
annat än gnisselljudet, och till slut kom vi ändå fram till campingplatsen. Jack gjorde upp en eld mitt i hällregnet och så grillade vi pinnbröd och stekte potatis och åh det var l-j-u-v-l-i-g-t.
