Efter en dramatisk soluppgång styrde vi norrut, rakt in i det kompakta regnmoln som dolde horisonten för oss. Vi passerade gränsen till Aoraki/Mount Cook National Park i en allt mer påtaglig vind som styrde Bongo i oförutsägbara riktningar. Den natten sov vi på en campingplats omgivna av tretusenmeterstoppar. Regnet smattrade mot bilens metalltak och jag vaknade flera gånger av vindens dån, en gång trodde jag nästan att Bongo skulle ramla omkull. När vi vaknade var himlen blå. 
Vi hade fått nys om Mueller Hut, en av 950 stugor runt om Nya Zeeland skötta av DOC (Department of Conservation, motsvarande svenska STF eller norska DNT). Just denna är belägd på 1800 meters höjd, har madrasser och gaskök, och är tydligen i sommarsäsong känd som "New Zealand's highest backpacker accommodation" med en del i övrigt att önska i kategorin "hut etiquette". Nu, i slutet av hösten, var leden upp om inte tom i alla fall betydligt mer ödslig, och vi hade efter den stormiga natten helt av missstag prickat in perfekta majväderförhållanden.
Vägen upp började med trappsteg, många trappsteg. Jag hade på morgonen övervägt dubbla byxlager men fann i solgasset att shorts nog varit mer passande.
Vi hittade en tjusig lunchutsikt. Inte för att det var någon vidare utmaning.
Trappstegen övergick efterhand till en grusig stigning som övergick till isig snö.
Jag och Jack hade hyrt stegjärn som dels visade sig vara väldigt praktiska men framförallt höjde vår bergsstilpoäng med en tresiffrig procent minst. Andra stackars vandrare halkade omkring medan vi oberört penetrerade underlaget och avverkade höjdmeter efter höjdmeter.
Tusen sådana senare kunde vi till slut skåda vårt nattillhåll.
Älskar denna bild, för att den verkligen fångar en spontan reaktion. Som om Jack hade vandrat hela vägen upp till stugan för att först på toppen inse vilken sorts miljö han spenderat de fyra senaste timmarna i.
Man har ju bajsat på värre platser.
Och så hittade vi ett schackbräde, där uppe i stugan. Jag började starkt med en snabb och oväntad matt mot den forna schackklubbsmedlemmen, men fick sedan se mig besegrad i två raka matcher.
Jag hade varit lite hälsosamt vädernojig innan vi gick upp. Lavinprognosen hade varnat för sydliga och östliga sluttningar och våran rutt innehöll en lång stigning i en sydöstlig sluttning. Denna sluttning visade sig dock mestadels ännu vara bar, med bara ett tunt litet snötäcke i toppen. På Mount Sefton invid gick det dock regelbundet laviner, en går faktiskt att skymta på bilden ovanför. Jag hade aldrig sett en lavin förut och förundades över hur högt de lät, hur länge de varade. Det var en pampig och respektingivande syn.
Sedan gick solen ned och det blev kallt. Jag hade med mig min tiodollarsovsäck som jag hittat i en secondhandbutik i Christchurch, som på allvar skulle få bekänna färg. Efter en tidig middag och ännu en schackförlust fyllde jag min varmvattenflaska och gick och lade mig innan klockan ens blivit nio.