Fredag. Jag vaknade innan solen, med två känslor som trängde bort allt annat, som hindrade mig från att tänka några andra tankar:
1) Helvete vad jag är kissnödig
2) Helvete vad jag inte vill sticka ut någon del av mig utanför detta varma K-mart-täcke
Mitt ansikte var kallt men resten av mig, den täck-täckta delen, var morgonsvettig snarare än någonting annat. I några få sekunder vägde jag de två känslorna mot varandra innan jag slängde upp dörren och rusade ut i morgonkylan mot toaletten.
Med alla behov uträttade kunde jag sedan till fullo njuta av omgivningen. Vi hade ju anlänt i nattmörker, och det var en häftig känsla att efter det vakna upp i ett bergslandskap.
Frukosttillagningen var en lång och kall historia. Jag kunde inte hitta mina vantar någonstans och konstaterade att utomhusfrukostsäsongen nog egentligen är över. I alla fall utomhusfrukostsäsongen för vantvägrare. Den varma gröten, som till slut kom, var efterlängtad.
Den rådande kaffesituationen vill jag kalla temporär. Vi började med att investera i en fransk press, som jag slog sönder under andra användningen. Den var ingen storfavorit innan dess heller, dock, och var svår att göra ren. Vi har därför inte brytt oss om att köpa en ny utan istället har jag sedan dess kokat filtermalda bönor, vilket funkar, om än inte lika bra som grovmalet kokkaffe. Jag har inte lyckats hitta det i någon butik, och har istället börjat spana efter en manuell kaffekvarn med justrerbar malningsstorlek, vilket jag inte heller lyckats hitta. Om någon sitter på det perfekta husbilskaffet, var icke blyg utan dela denna kunskap med mig!!!!!
Brrrrrrr.
En ofrånkomlig del av vår vardag i vår halvfärdiga van är ompackning. När vi sover kastas allt in i bilens framdel och när vi kör kastas det därifrån till bakdelen. Det är ingen riktig ordning på någonting och jag, som aldrig varit speciellt städad och organiserad, längtar efter den avlägsna framtid där var sak har sin plats. Tills dess svär jag för mig själv när natten kommer och jag inte för allt i världen kan komma ihåg var jag lagt min pannlampa, eller när morgonen kommer och jag inte för allt i världen kan hitta toapappret.
Tilslut var bilen färdigpackad och vi kunde köra iväg. Vanligtvis är det jag, i egenskap av den enda körkortsinnehavaren i sällskapet, som kör, men denna dag var i avseendet ovanlig. Jack har nämligen kommit på att han här i Nya Zeeland ska ta körkort. Hans engelska "provisional driving licence" har kunnat översättas till en nya zeeländsk "learner licence" och som en följd av detta är jag nu, håll i hatten, hans körinsturktör. Detta tycker jag är extra kul att säga till nya zeeländska gubbar som höjer på ögonbrynen bara av att se mig snarare än mannen bredvid mig i förarsätet.
Bongo är nu pyntad med L-plates på fram och bakruta <3
Och så rullade vi iväg, på grusvägen, med en något nervös körinstruktör och en med adept som visade prov på exemplariskt beteende.
Vårt nästa stopp skulle bli Lake Pukaki.
så spännande att se vad ni gör!! men har jack inget körkort?? VA?