Efter Kyoto blev vårt nästa stopp Hiroshima, en ort som bär ett namn tätt förknippat med en enda ödesdiger händelse. Vårt hostel låg mitt i smeten, en trång och svettig spårvagnstur från tågstationen. Vi checkade in på eftermiddagen, och när vi var på väg ut igen, väskorna snabbt undanstoppade på sovsalsbäddarna, fångade en orange flyer i hostelentrén min blick. 
Denna dag råkade vara just den 16:e och caféet i fråga, Social Book Café, råkade ligga bara 500 meter ned längs gatan vi bodde på. Utan vidare reflektion begav vi oss dit.
Det var ett anonymt café, en våning upp från marknivå, som jag nog hade missat om inte Jack från andra sidan gatan fått syn på fågellogon. Vi gick upp för betongtrapporna och steg in genom dörren, lite trevande. Beställde kaffe, riktigt gott kaffe, det godaste jag druckit under hela min Japanvistelse.

Och så fick vi träffa Maki.

Han var femton år, den 6 augusti 1945. Han och hans skolkamrater var istället för att gå i skolan utplacerade på olika fabriker runt om i Hiroshima, för att fylla en funktion i kriget. Fabriken där Maki arbetade låg cirka två kilometer från det som kom att bli atombombens hypocentrum. Om han placerats i en annan fabrik den dagen hade han med stor sannolikhet inte överlevt.

Först var det bara jag och Jack, som med hjälp av en tolk lyssnade på Makis berättelse. Allt eftersom anslöt fem personer till. Jag har glömt vad hon hette, tolken, men detta var hennes blott andra tolkframträdande någonsin. En del av Makis berättelse försvann nog i översättningsprocessen, vilket kanske var synd, samtidigt som hennes ringa erfarenhet gjorde upplevelsen så genuin. Maki bjöd på choklad, och jag nervösåt ett halvt paket för att vad finns det för vettig reaktion på en så hemsk berättelse som hans?

Maki beskrev en helveteslik scen, med brännskadade lik som flöt genom floden. Bron över floden hade rasat samman, och han tog hjälp av dessa lik för att korsa den. Överallt fanns skadade människor. Sjukhusen var på grund av kriget redan dåligt utrustade, och behandlade femte gradens brännskador med vanlig olja. Maki var länge illa däran och att han klarade sig levande ur det hela var till stor del tack vare hans syster, som arbetade som sjuksköterska i Korea men på grund av atombomben kom tillbaka till Japan. Hon hade tillgång till mediciner som räddade hans liv.
Dagen därpå besökte vi Hiroshima Peace Memorial Museum. I flera timmar gick vi omkring bland historiska datum, splittrade familjer, en trehjuling som tillhörde ett barn som aldrig blev någonting annat än ett barn.

Det var ett tänkvärt besök.

Men jag tror fortfarande inte att jag förstår vad det var som hände.