Semestern, den som varat i nära fem månader nu, lider mot sitt slut. I mitten av januari lämnade jag alla mina jobb i Trysil för att åka skidor i Japan varje dag i en månad, sen därifrån till Australien för att blanda cocktails varje dag i en månad, sen hängde jag på Jack och hans familjesemester och testade nya galna aktiviteter varje dag i två veckor, och därutöver har jag brutit armen, köpt en campervan, blivit övningskörningshandledare och lärt mig tycka om vegemite. Om detta är min nya semesterstandard får nästa nog vänta på sig. Men nu lider semestern som sagt mot sitt slut.
Jag och Jack börjar jobba nämligen, i dagarna, och har ägnat den senaste tiden åt att krama ut så mycket som möjligt ur lediga dagar och benmuskler. Vårt tillvägagångssätt har varit vandring.
I torsdags regnade det i Wanaka, vilket inte bara jagade bort allt fotfäste på vägen till Fern Burn Hut utan också alla människor. Vi var ensamma mellan bergstopparna och forsarna.
Vi hade vårt sikte inställt på vandringsstart klockan nio, och var således inte igång förrän klockan elva. Jag är en långsam tidsoptimist, vilket med fördel även kan sägas om min kära pojkvän, och vi är en helt hopplös duo. Min lunchmage kurrade redan innan vi gav oss iväg. Men iväg kom vi.
Det var en trevlig led med varierande terräng som tog oss genom beteslandskap, skog och berg, längs med en fors. Vattenståndet var högt och några av bäckarna vi korsade gick upp över kängkanterna. Med blöta fötter kom vi till slut fram till stugan.
Där väntade ett hastigt lunchstopp, för att vi i och med vår sena start skulle hinna tillbaka innan mörkrets inbrott.
(Har jag berättat by the way att jag här på andra sidan av jorden köpt ett Trangiakök? Jag har gått och blivit världens friluftsnationalist och har faktiskt övervägt att köpa en spork ba för att det står "Made in Sweden" på baksidan men har inte gjort det än för att de suger.)
Det hastiga lunchstoppet blev oväntat nog just ett sådant, mer för att alla regn- och svettblöta kläder blev iskalla så fort vi inte längre var i rörelse än att jag och Jack sedan den långsamma morgonen ändrat personlighetstyp.
Men det var inget fel på lunchen inte, tillagningstiden till trots. Det är sällan något fel på lunchen, när man är kall och blöt och hungrig. Denna dag stod en enligt paketet åtta portioner stor soppmix på menyn. De slank ned, alla åtta portioner, och några brödskivor därtill. Sedan skyndade vi oss iväg och kom tillbaka i god tid innan det blev mörkt. Den natten var vi inte så tappra att vi uthärdade nattens minusgrader på en camping i vår van, nej, vi checkade in på ett hostel och duschade i varmvatten och sov med elementet på. Det var nice.