Elsa Herlitz - Några resortdagar och en i backcountryt

Några resortdagar och en i backcountryt

Hela huset skakar, jag undrar vad det är som händer och om jag borde vara rädd tills jag genom fönstret ser det som nyss var en kvadratmeter snötäcke störta från taket mot marken och landa med en smäll. Samma sak händer igen. Och igen. Ett snövattenfall. Jag förstår inte hur det kan finnas så mycket snö.
I tre dagar har jag och Jack gjort snökullerbyttor och stått i gondolkö. Ätit termoslunch och mellanmålsmackor. Förundrats av mängden snö och mängden människor.
Idag, vår femte dag här, är en vilodag. Igår var vi nämligen på den tour med Hokkaido Backcountry Club som Jack fick av mig i födelsedagspresent. Jag hade inte kunnat åka idag även om jag hade velat.
Gårdagen då. Phil, vår guide, hämtade upp oss klockan åtta och tog sedan med oss ut i vildmarken. Eller, vildmarken; "Five years ago, you saw three cars lined up here and would consider it crowded." Han fortsätter ondgöra sig över appar som Strava medan vi går längs med de uppradade campervansen parkerade i vänstra delen av körfältet. "I've spent eight years finding my best lines in this area. And then someone just posts it online". Ändå får vi åka i ospårad Hokkaidosnö hela dagen. 
Jag har som ambition att ta mig ut mer och mer utanför liftsystemet, men återfinns ännu djupt djupt ned i nybörjarfacket. Att ändra skidorna från gå till åkläge och tillbaka igen, huda av och huda på, tar tid. Lång tid. För att inte tala om själva gåendet. Phil knatar på, till synes oberörd, medan ekot av mina flämtande andetag fyller den annars knäpptysta dalen. "How you guys doing? I thought I was followed by two rapists there for a while"
Fyra åk får vi, denna uppehållsonsdag. Jag blir ödmjuk, njuter mer, när så mycket jobb ligger bakom en enda utförsminut. Men får på mina syraben inte till några särskilt graciösa svängar.
Jag och Jack är färdiga, helt fulständigt färdiga, när vi hoppar in i Phils bil igen. Det har börjat snöa, ett tjockt, kompakt snöfall. När vi lite senare är hemma ska jag kraschlanda i sängen och sova i tolv timmar. Phil, däremot, kommer komma hem till en fem månader gammal bebis. Dagen därpå ska han på en likadan tur igen, och dagen därpå igen. Hans nästa lediga dag är den 17 februari.
 
Jag vet inte ens om jag kommer ha blivit av med min träningsvärk då.