Vårt flyg är fyra timmar försenat. Min väska är två kilo för tung. Jag och Jack spelar mustache snap och jag får solen i ögonen. Det är en vacker dag. Alldeles för vacker för att spenderas inomhus på en flygplats.

Det kändes inte så mycket att lämna Trysil, kanske för att jag inte riktigt fattade att det var det jag gjorde. Jag har trivts där, hittat en trygghet. Hittat människor. Jag smet från alla hejdå, mest för att allt gick så fort. Plötsligt var jag redan inte där längre.

Vi ska till Japan. Vi ska åka skidor i tre veckor, göra Tokyo på tre dagar, sen åka skidor en vecka till. Sedan åker Jack tillbaka till Trysil, och jag åker ensam till Australien. En dryg månad senare ska vi träffas där. Ytterligare en månad fram i tiden ska vi försöka få jobb i Nya Zeeland, vi har fått visum och allting. Jag har inte tänkt så mycket, mest bara bokat. Det är lättare att boka än att göra.

Flygvärdinnorna kastar långsmala skuggor på väntehallsgolvet, i den januarilåga eftermiddagssolen. Någons dotter sparkar boll.

Och jag känner mig avundsjuk på alla som inte är på väg någonstans. Alla som efter jobbet ska ta bussen från samma hållplats som igår, som ska krydda middagen med saltkaret som har sin bestämda plats i köksskåpet.

Varför fungerar hjärnan så.