Vår sista dag i Niseko var kall. Vindstyrkan var sådan att vi tänkte att det är bäst att åka en massa nu, innan de stänger ned allt. Det hade snöat, men det vita underlaget var inte sitt vanliga fluffiga jag utan otroligt kärvt – det riktigt gnisslade under skidorna och för de gröna backarna fick vi staka oss ned.
Jag hade de föregående dagarna känt en frustration över att jag haft svårt att utmana mig själv, att jag hållit mig allt för mycket i min bekvämlighetszon. Lite rädd för att vara rädd. Målet med denna dag var därför att utmana mig själv, och om inte bli polare så i alla fall kär bekant med min rädsla. Med det sagt styrde vi våra staktag mot parken i Hanazono, där jag sa till mig själv att jag skulle hoppa på alla hoppen. Allting annat än parken var rätt onice denna vindplågade dag ändå, och fastän sikten var dålig var landningarna mjuka och förlåtande.

Jag har nog aldrig hoppat på någonting större, och var rätt hög på adrenalin första gången jag kom ner.

"I think I have to do it one more time", sa jag till Jack. För att bekräfta för mig själv att det inte var en engångsgrej.

Första hoppet gick bättre än gången innan. Andra landade jag lite kort. Sedan löste min skida ut, och jag tappade balansen helt. Jag kraschade och gled ned sista biten ned för landningen. Och där någonstans bröt jag visst armen.

Först kändes det nästan lite onödigt att åka till sjukhuset och sedan, när jag väl där stod vid receptionsdisken och bläddrade i häftet med prisuppgifter, kändes det väldigt onödigt. Det gjorde inte särskilt ont, inte alls som de tidigare gånger jag brutit samma arm, och i häftet med prisuppgifter fanns det väldigt många nollor. Fan vad jag är pjåskig, tänkte jag. En liten stund senare hade röntgenbilderna avslöjat en fraktur i min högra överarm och jag lindades in i den mest avancerade mitella jag någonsin haft, den liksom kramade fast min arm mot kroppen (min teori är att det är en buganpassad mitella). Så sjukhusbesöket kändes inte så onödigt till slut. Frakturen är liten, trevligt nog, och prognosen ser bra ut. Men det finns ju trevligare saker att göra än att bryta armen.

Nu skulle vi egentligen ha varit i Hakuba, kanske redan gått och lagt oss inför vår första skiddag (skrev detta inlägg igår kväll 12 februari, men kunde pga svajigt internet inte publicera). Men det är vi inte. Det blir ingen mer Japanåkning för mig denna gång, och eftersom 1) det värsta jag kan tänka mig är att vara i en skidstad utan att åka skidor, bland adrenalinrusiga skidåkare, pudersnö och medlidande blickar och 2) Jack har kört in i så många träd att hans knän inte heller är speciellt sugna på skidåkning befinner vi oss nu på annan ort. Men mer om det senare.

Jag är ändå vid gott mod. Det är lätt, när nåt sånt här händer, att man tänker tillbaka och ångrar sig. Tänk om jag hade. Tänk om jag inte hade. Så känner jag inte nu. Jag vågade ju, alternativet hade ju varit att fega ur. Det hade nog inte hänt om jag haft mer fart, men mitt största fel var att jag hade fel utlösningsinställningar på mina skidor. Jag hade med flit ställt in dem så att de skulle lösa ut lite för lätt, och hoppades därigenom undvika eventuella skador orsakade av att skidorna inte löstes ut. Well. That backfired. Läxan jag tänker lära mig från detta är därför att inte fega. Om det väl ska köras, ska det köras.

Lite olyckligt dock att jag i tillägg till min högerarmsfraktur lyckades stuka till min vänstra tumme, så för tillfället är jag extremt handikappad. Detta har visserligen gett mig ett utmärkt tillfälle att finslipa mitt fyrfinger-vänsterhands-pinngrepp. Men ändå! Jag fruktar varenda toalettbesök. Och hoppas för allt i världen att jag inte får mens.

Nä hörni, nu får det vara slutbabblat. Ta hand om er tills vi hörs igen! Puss och kram.