Dagen därpå tog vi bussen till templet.
Vi anlände till ett bergsomgivet samhälle.
Templet var visst stängt på onsdagar, och det var just en sådan vi förlagt vårt besök till. Det var nästan lite spöklikt, att vandra omkring på den tomma tempelgården. Vi såg knappt en människa, och alla butiker var stängda. Utom
en. Kvinnan som drev den vinkade energiskt in oss, hällde upp grönt te åt oss i varsin kopp och berättade entausiastiskt om Nichiren-buddismen. Min japanska sträcker sig fortfarande inte mycket längre än till 'Nihongo hanasemasen',
så jag hade lite svårt att hänga med i svängarna. Hon var väldigt trevlig, hursom. Det framgick tydligt över språkbarriären.
Sedan åt vi wraps på en bänk. Det är tydligen lite otrevligt i Japan, att äta i det offentliga utrymmet. Jag har ännu inte helt dock förstått när och var och hur. Denna wrap möttes hur som helst av en lång och föraktfull
blick från en förbipasserande dam i en tjusig hatt. Sedan dess har det inte blivit några mer bänkwraps.
Den eftermiddagen tog vi senare Shinkansen till Kyoto.