Vi lever efter väderprognosen. Jag tycker om att leva så. Vi är i naturen, på naturens villkor. Vad vi ska göra på torsdag beror på vad de sibiriska vindarna ska göra på torsdag. De fina dagarna ger vi oss ut, fastän benen skriker efter vila. För imorgon kanske det stormar igen.

 

Vi har haft några dagar med höga vindstyrkor och låg liftaktivitet. Idag fick vi ett åk. Den blöta snön piskade våra ansikten, liftstolen möttes av en motvind som nästan fick den att stanna. Berget dånade. Snön i skogen var blöt, men fluffig och fin. Ospårad och tungsvängd. När vi kom ned var alla liftar stängda. Nu sitter vi inomhus, nerkylda av det svettlager som nyss var outhärdligt varmt. Dricker americano och studerar snöflingornas vågräta luftfärd, i de stillastående liftarnas förgrund.

 

Det är nästan svårt att komma ihåg igår.

Då visade himlen sitt blåaste jag. Det var så klart att man ända från vårt hostel kunde se den långt ringlade kön av människor, redan på väg upp till toppen av det berg som var vår destination. Åt motsatt håll visade Mount Yotei upp sin praktfulla siluett. "Only two times in one month, we see the volcano" sa Yoshi i bilen på vägen upp. Sedan stannade han för att dra loss en stackars australienare som kört fast i snön. Långt efter öppning var vi framme vid liftkön.

Vi hade siktet insällt på toppen, denna dag. Vi och alla andra. De tre liftköerna dit var långa, svettiga och långsamma.