Vår ursprungliga rutt var Niseko-Tokyo-Hakuba. I Niseko skulle vi åka skidor i tre veckor, sedan skulle vi stadshänga tre dagar i Tokyo för att till sist avrunda med en ytterligare skidvecka i Hakuba. Förutsättningarna ändrades dock när jag bröt armen, och eftersom Jacks knän efter alla trädkollisioner inte heller var i toppform bestämde vi oss sista kvällen i Tokyo för att skita i Hakuba och istället köpa ett JR Rail Pass och ta reda på ifall det i sydlig riktning fanns några trevliga stoppunkter längs den japanska järnvägsrälsen. Vi hade packat för två dagars stadshäng, mycket hastigt, i ryggsäckar och matkassar vars innehåll främst utgjordes av det vi inte fick plats med i våra skidväskor – otympligt mycket, och bara en liten liten andel utgjordes av underkläder. Jag kunde med min brutna arm och stukade tumme av detta knappt bära någonting alls. Den tolfte februari gav vi oss av. 
Vårt första stopp blev Fujinomiya, för att Jack ville till nåt tempel som inte låg alltför långt från en busshållplats som man kunde åka till från en station som inte låg allför långt från ett hostel som inte låg alltför långt ifrån stationen i Fujinomiya. Dit åkte vi med höghastighetståget Shinkansen, en rymdskeppsliknande historia som skakade om alla stationerna det inte stannade vid. Resandet gick smidigt, både till Fujinomiya och till i princip alla våra andra destinationer. Mitt intryck av den japanska kollektivtrafiken har varit oerhört positivt, med smarta lödningar och raska rutiner kring allt ifrån vagnnumrering till riktningsbyte.Vårt hostel i Fujinomiya drevs av ett par som knappt pratade någon engelska alls, ändå satt vi länge i köket och pratade (Jack slog, som vanligt, i huvudet när han skulle in genom köksdörren, denna gång dock inte i dörrkarmen utan i ett torkat fiskhuvud, dinglande i ett snöre från taket). Märkligt hur mycket man kan konversera med så få ord i sin gemensamma vokabulär. Mannen undrade 1) ifall jag och Jack var gifta 2) när han skulle fria till mig 3) om vi kommit till Fujinomija för att gå upp till toppen av Mt. Fuji så att Jack kunde fria till mig där. Han fick ett nekande svar på samtliga frågor.Den kvällen strosade vi runt i Fujinomiya i eftermiddagssolen. Mt. Fuji var inlindad i ett stort moln, och kikade bara lite retfullt fram, och enda gången vi ordentligt såg vulkanen var faktiskt alldeles i början av vår Japanvistelse, under flygningen från Tokyo till Sapporo. Sedan blev vi hungriga och hittade en livsmedelsbutik där vi kunde handla middag, men blev under handlingsprocessen alldeles för hungriga och var tvugna att köpa nödproviant och äta för att över huvud taget ha tillräckligt med energi för att laga middag.Sedan somnade vi på fiskhuvudshostelet.