Tisdag, 8.30. Det är lite kvavt i bussen, av människor och gårdagssvett. Jag sparkar av mig mina pjäxor, ger mig själv en huvudroll i doftkalaset. Vi väntar på hon sista, som trodde att hon köpt åtta biljetter fast det egentligen bara var sju. Snart rullar vi mot Rusutsu.

Rusutsu. En skidort vi hört viskas om i liften. 40 minuter bort, enligt utsago med fantastisk snö och inga människor.

Det visar sig stämma.
Fastän vi är lite sena ut ligger snön orörd kvar och väntar på att vi ska komma. Alla liftar på Mount Isola, vårt huvudfokus för dagen, var på grund av vind under gårdagen stängda. Snödrevet har lämnat bergets ena sida i det närmaste bar, med små uppstickande grässtrån. I den motsatt belägna skogen har en liten guldgruva formats.Efter två veckor i Niseko mycket kötid och långsamt rosslande liftar blir vår Rusutsudag ett riktigt träningspass med åk efter åk efter åk. Det är en av mina bästa skiddagar någonsin, inser jag halvvägs upp i gondolen hopklämd mellan två skidpar. Hopklämd, för att skidorna inte ryms i skidhållarna på gondolens utsida. För en så snörik skidort, med en så bred genomsnittskidmidja, är hållarna opraktiskt snäva.
Vi äter så mycket snö att det aldrig riktigt blir tillfälle för vår matsäckslunch. Vi prioriterar åkningen. Nämnda åkning får dock ett abrupt avslut när någon, lite för exalterad i sin jakt på orörd snö, svänger ned för en brant på fel sida av liften. Det går fort att komma långt när man rör sig nedåt och när vi stannar är vi långt ifrån där vi kom, i någon form av dalgång, som inte verkar leda tillbaka till någon lift. Efter en stunds kartstuderande tror sig dock Peter ha hittat en väg framåt och nedför istället för bakåt och uppför, som ska ta oss till botten av gondolen. En och en halv timme senare är vi framme, efter att ha upptäckt att detta "nedför" visst hade tydliga inslag av uppför. Gondolens glasväggar immar igen i det som blir dagens sista färd upp. Det ångar om våra hudar. Trist att byta ut en och en halv timmes åkning i djup pudersnö mot en och en halv timmes pulsande i djup pudersnö. Men helt ärligt hade mina ben nog inte klarat så värst mycket åkning till.Liftarna stänger strax därefter, och vi dricker segeröl i väntan på bussen tillbaka. Den hade nog inte smakat lika bra utan en och en halv timmes lössnöpulsande.

Onsdag, 6.38. En dag som enligt väderprognosen skulle vara vindstilla och snörik, vilket fick mig att med rätt kort varsel övertala Jack och Peter (som var mycket lättövertalade) om att vi skulle boka en guidad "Powder Hunt"-tur med Hanazono Powder Guides. Vi ska bli hämtade 6.40, om två minuter, och jag kan verkligen verkligen inte hitta min plånbok. Jag är helt säker på att jag la den i min ficka, men fickan är tom, och snart har jag oavsiktligt väckt alla taiwanesiska familjer på hostelet och involverat dem i jakten på denna plånbok (som innehåller det för dagen rätt väsentliga liftkortet och pengar att betala turen med). Till slut hittar jag plånboken. Jag har råkat lägga den i någon annans jackficka. Alla taiwanesiska familjer kan gå och lägga sig igen, och jag och Jack kan ge oss ut på puderjakt.Det särskilt fina med denna tur är att åkningen börjar halv åtta – en timme innan liftarna öppnar. Denna första timme har vi Hanazono (en av de fyra resorter som utgör Niseko) för oss själva och när klockan är halv tio, en timme efter öppning, har vi redan åkt puder i två timmar. Det gör sån skillnad att ha en guide med sig, mot att lite halvtaffligt försöka navigera själv. Ibland undrar jag om vi ens befinner oss i samma resort som vi gjort de senaste två veckorna, när vi utforskar platser långt utanför min tidigare kännedom.

Risknytesmellanmål.

Sen går det mycket lättare.

Klockan tolv är turen färdig. Våra ben med.

Fan vad jag älskar det här.