Elsa Herlitz - Varför inte åka till Kebnekaise

Varför inte åka till Kebnekaise

I somras frågade jag pappa ifall han ville bestiga Kebnekaise med mig. Jag frågade för att det var någonting jag helt plötsligt blivit väldigt sugen på, och för att jag visste att pappa med sitt stora, men slumrande, friluftshjärta skulle säga ja. Jag passade på att fråga just när Norwegian hade kampanjpriser på flyg inom Sverige, för då blev det liksom den där okej-nu-gör-vi-det-här. Jag gillar det definitiva i att boka flygbiljetter (även om jag jobbar på att ogilla själva flygandet). Då har man liksom inget val.
 
Tre knappa månader senare satt vi utanför Kirunas flygplats och drack termoskaffe. 
Jag har tidigare aldrig varit längre norrut än i Härjedalen på sportlovssemester, och jag kände mig verkligen som Storstadsbon Som För Första Gången Andas Fjälluft där i plaststoen utanför flygplatsen. Jag var helt hänförd bara under inflygningen (som i och för sig var ganska hänförande). Efter en stunds sörplande av kaffe, inandning av norrländskt syre och uppdaterande om varandras respektive förehavanden sedan sist kom bussen som skulle ta oss till Nikkaloukta. Därifrån skulle vi vidare för egen maskin.
I Nikkaloukta blev det matpaus i eftermiddagsbelyningen,
och sedan avgång. Den björkträdskantade leden in mot Kebnekaise fjällstation är 19 km lång, men man kan förkorta den en del genom att åka båt sex kilometer. Detta tyckte vi passade bra med tidpunkten för vår ankomst och för solens nedgång och vi gav oss av för att hinna till sista båtavgången. Vi hade dock tagit fel på tiden och fick betydligt mer bråttom än vad som var planerat. Jag gjorde mitt bästa för att hänga med i pappas ursinniga tempo, med min inte helt optimala packning på ryggen. Både jag och pappa har Haglöfsryggor, hans inköpt 35 år innan min, med den gamla loggan. Men även om min såg bättre ut på utsidan var hans insida med hästlängder överlägsen min – där jag prioriterat inte bara en utan tre pocketböcker hade han med sig en inplastad toarulle, till exempel :-)
Vi hann med båten, och hade sedan en pampig vy in mot Kebnekaise fjällstation.
Kanske lite väl pampig, för jag var visst slarvig med att kolla ner i marken. Detta ledde till ett av mitt livs bästa faceplants (inte lätt att slå sig in på topplistan där inte) och jag fick verkligen en helt ny förståelse för uttrycket "stå på näsan".
Framme på fjällstationen tryckte jag i mig en chipspåse som min far nog hade tänkt sig att få vara med på, drack mitt kanske livs godaste Norrlands Guld och somnade väldigt väldigt gott.