Under denna historiskt varma sommar år 2018 övertog Kebnekaises tidigare lägre nordtopp positionen som Sveriges högsta punkt från sydtoppen.
Sydtoppen är mer lätttillgänglig, den som vanligtvis bestigs av oss vanliga dödliga klättringsoerfarna, så det kändes ju lite snopet att toppen vi skulle traska upp till nu bara var Sveriges näst högsta. Lyckligtvis hade det när vi kom upp sedan mätningen
snöat en del, och sydtoppen var återigen högst. Inte för att det spelade någon roll för utsiktens skull eller så, för toppen låg i kompakt dimma. Mer för sakens.
Det var en kul vandring, med både glaciär- och klättringsmoment. Vi gick en guidad tur med STF och vi tyckte båda att den var väldigt bra. Vi var ett härligt gäng som peppade varandra, i totalt en sisådär elva timmar.
Det var en kul vandring, med både glaciär- och klättringsmoment. Vi gick en guidad tur med STF och vi tyckte båda att den var väldigt bra. Vi var ett härligt gäng som peppade varandra, i totalt en sisådär elva timmar.
Pauserna var korta och effektiva, avsedda för på- och avklädning, snacksande och vattensörplande. Kameran låg mest i väskan.
Men höjdpunkten med min och pappas Kebnekaisetur tycker jag faktiskt inte var själva toppturen, även om det verkligen var en häftig upplevelse. Höjdpunkten var att bara få vara i fjällen. Att få andas fjälluft, titta på bergstoppar och
att själv bära med sig allt värt och ovärt att ha med. Någonstans mellan Kebnekaise och Nikkaloukta på vägen hem kände jag att wow, det är ju detta jag vill göra. Inte nödvändigtvis bestiga bergstoppar men att bara frilufta mig. Kände
mig helt pånyttfödd när jag så småningom var tillbaka i Trysil, som om jag för första gången kunde känna hur luften smakade. Om du redan fått nog av klyschor, sluta läsa nu för resten av inlägget lär nog följa samma tema.
Dagen därpå gick jag och Tilde Tarfala tur och retur, medan pappa efter gårdagens strapats var hemma och masserade knäna. Det började regna ungefär halvvägs, och det kändes bra, att jag inte skulle åka hem utan att ha fått
uppleva ett regnväder.
Den sista kvällen åt vi den omtalade trerättersmiddagen på Kebnekaise Fjällstation. Det var en riktigt läcker middag, på en fjällstation som var mer som ett lyxhotell än någonting annat. Jag levde det ljuva veganlivet också,
med flotta alternativ till både frukost, lunch och middag.
Jag tänker, hoppas, att jag i framtiden ska se tillbaka på denna resa som starten på mitt friluftsliv. Och det är ju upp till mig när allt kommer omkring. Det var längesedan jag kom tillbaka från en resa med så
mycket livspepp och så mycket nya tankar och idéer. Tack pappa. Och på återseende Kebnekaise.
Tack själv,