Tidig september och mamma berättade att man i Uppsala knappt kunde gå utanför dörren utan att trampa sönder en karljohanssvamp. Jag jobbade eftermiddag dagen därpå och skakade när morgonen anlände liv i Jack så tidigt jag vågade, för att ta reda på om
detta var applicerbart även i Trysil.
Det var en knallfin dag, på god norsk.
Jack har aldrig riktigt plockat svamp tidigare men ville bara för den sakens skull inte gå miste om eventuella ätbara. Han pekade på varenda han fick syn på och sa "what is that?", vilket han sällan fick något vettigt svar på eftersom att jag
känner mig bekväm med att artbestämma en sisådär tio sorter.
Helt plötsligt ploppade det upp en massa, längs med vägen eller alldeles invid. Jag fick nästan fysiskt dra Jack i kragen och släpa med honom til bilen för att inte komma försent till jobbet.
Älskarrrr detta. Jack däremot var väldigt skeptisk inför denna nya smaksensation. Har ännu inte bestämt mig för vad detta har för inverkan på vårt fortsatta förhållande.
Sedan bar det av till jobbet. I vanliga fall ba sover jag bort sådana här förmiddagar, eller hänger vid frukostbordet i tre timmar. Tänk vad många svampmackor jag gått miste om.