Morgonen därpå bjöds det på sol till grötfrukosten.
Men dit vi skulle var solen inte lika närvarande. Vi hade anmält oss till en guidad tur från Juvasshytta, 1800 meter över havet, och det kändes som om vägen tog oss ända upp till himlen. Lite fusk, nästan.
Temperaturen sjönk med höjden och i dimmolnen gömde sig skarpa svängar.
Sedan kom vi fram och fick tildelt utstyr for breføring, och sedan var vi redo.
Turen till toppen var beräknad att ta cirka tre timmar. Vi pausade innan det var dags att korsa glaciären.
Jack passade på att testa ett av många sätt att äta nudlar.
Och så kom vi upp på toppen, högst upp i Norge.
Norge asså.
Uppe på toppen kunde man köpa något som lanserades som kaffe, för 40 kronor. Jag har blivit en riktig kaffenationalist under mitt år i Norge och tar vara på varje chans jag får att klaga på norrmännens överdrivna dosering av vatten i tillredandet av denna dryck. Jag hade trott att de 2469 höjdmeterna skulle göra underverk för smakupplevelsen. Men jag hade fel. Anbefaller kaffetermos.
Utsikten från toppstugan är jag dock helt okritisk mot.
Sedan gick vi ned igen, i replag över glaciären. Vi var en blandad skara med olika benlängder och gånghastigheter, tydligen en "liten grupp" på 30 pers. Ändå var det ett projekt, minsann, att fastbundna i varandra ens ta sig fram till glaciären.
Tillbaka nede på Juvasshytta serverades vegansk! chokladkaka! Null invändningar mot den ass.
Å sen till sist bar det av hemåt.
Kollaa.
Det tog sin tid att ta sig ut igenom Jotunheimen, för jag blev tvungen att stanna och fota allt det sinnessjukt vackra. Jack visade prov på god tålmodighet och sparade sina "hmm maybe this isn't a great place to stop" till endast de gångerna jag stannat precis efter en skarp kurva.
Lämnade Jotunheimen med känslan av att jag sett allt för lite av detta vackra vackra vackra land.
