Den där friluftslistan. Har det hänt något nytt på den fronten? I måndags när vi båda var lediga tog jag med mig Jack med punkt nummer nio (Bestiga Sølen) som ambition.
Sølen är ett berg i Rendalen, en dryg timmes bilfärd hemifrån oss. Jack har tjatat om att gå upp för det ända sedan han från Skagsvola fick syn på vad som var den högsta synliga toppen därifrån och denna morgon, när köttbullsrullarna blivit smörade och termosvattnet kokat, var det slutligen dags.
Temperaturen var någon grad över noll, sjöarna på vägen dit var spegelblaka. Det var vindstilla och alldeles alldeles tyst. Vi påbörjade de åtta kilometerna mot foten av berget.
Vyerna var smärtsamt vakckra.
Enligt Yr var dagens vindriktning nord. Vi märkte alls inte av den förrän vi ungefär halvvägs framme vid berget kom över ett krön och blev som slagna rätt i ansiktet. Vindvolymen gick från noll till öronbedövande och jag tog på mig alla luvor jag hade.
Framme vid foten av berget hittade vi en liten grop där det såg ut att finnas chans att få hälla upp kaffe utan att det skulle blåsa förbi muggen. Vi slog oss ned.
Vi hade sedan en stund tillbaka insett att vi nog inte skulle ta oss upp på toppen denna dag, eller att om vi gjorde det nog inte inse att det var det vi hade gjort.
Fokus flyttades till chokladbollsätning istället. Jack hade bakat.
Sedan gav vi oss iväg igen, för att dedikera resten av dagen till att försöka hitta mer harmoniska fikaplatser.
Kanske kan det gå att åka skidor här i vinter,
Mot vyerna, fast vi inte fick skåda dem från toppen, fanns dock inget att invända.
One day.
Nere under snögränsen var det en knallfin höstdag. Vinden avtog successivt.
Vi såg inte en enda människa på hela turen, fastän høstferien var i full blomst. Det var bara vi och evighetsvida vidder.
Fjällbäckarna var precis över fryspunktstempererade.
Fikapaus nummer två blev i en mer vindskyddad glänta. Hade med snabbkaffe men asså, det är fan inte värt. Får kanske ta och investera i ytterliggare en termos så det kan bli årntlit kaffe på nästa tur. 
Blåbärssäsongen var ännu inte riktigt över här.
Jag försökte på vägen upp lära Jack lite om kamerainställningar och han ville sen väldigt gärna att jag skulle yogaposera på en sten.
Fick ett litet hum om hur drygt det kan vara att ständigt vara förföljd av en smattrande slutare. Nåväl. Har väl egentligen ingenting emot om min pojkvän blir en jävel på att knäppa tjusiga kort på mig, även om jag föredrar att vara den som bestämmer vart linsen ska vändas.
Vi gick en sommarled, och tappade bort den för första gången när vi kom upp över snögränsen. Vi hittade den igen lagom till vårt första fikastopp men avvek sedan igen när vi hittade platsen för fikastopp nummer två. Majoriteten av turen gick därför i obanad terräng, och jag slogs som så många gånger tidigare av hur otroligt urusel min känsla för riktning är. Jack däremot är en expert på detta och då blir det som om jag liksom helt kopplar bort alla tankar på att hålla reda på var jag är. Kanske är det dags att ge sig ut på den där kompassturen snart.
Vi passerade förbi Sandbustugan alldeles på väg till parkeringen, efter att ha varit borta i ungefär nio timmar. Där fanns en gästbok med första anteckningen skriven år 1979 och den sista tidigare på dagen samma dag som vår lilla tur. Det verkade ha varit ont om topptursförsök upp till Sølen i september, i alla fall via Sandbu, och jag funderar på om oktober kommer tillåta något mer nu när dagarna blir kortare. En väldigt fin tur blev det i alla fall, i denna knallfina höstdag. Får bocka av punkt tre istället för punkt nio på listan.
Men en dag.
så himla vackra bilder!