Elsa Herlitz - Att nysta upp det högfrekventa kaoset

Att nysta upp det högfrekventa kaoset

Ibland känns det som om jag inte är någon alls, och att jag har glömt vem hon var, hon jag var förut.

Ibland känns det som om det jag säger är sådant jag tror andra vill höra, mindre för att tillfredställa, än för att jag inte längre vet vad jag själv vill säga.

Ibland känns det som om det är enklare att snegla på alla andra, än att faktiskt se sig själv.

Ibland känns det så.

Jag sprang idag. Eller. Sprang är väl en överdrift. Jag lunkade idag. Lunk med inslag av gång. Senaste gången jag gjorde det var i somras, för flera månader sedan. Jag fick ett ryck då, sprang och sprang och sprang, långt och ofta i sedan länge söndersprungna skor. När min kropp insåg vad den helt plötsligt utan förvarning hade börjat utsättas för sa den stopp, vad håller du på med, sluta upp med det där. När jag så småningom tog bort händerna från öronen gjorde det ont bara att gå. Så jag slutade springa. Istället lyfte jag stänger och hantlar, försökte väcka muskler som slumrat i massor av år. Det var kul. Sedan blev jag förkyld, har varit det sedan dess. Det har gått från halsont, feber och snuva till en envis hosta som blir mindre och mindre frekvent men av större och större magnitud. Och så det där locket för vänsterörat som aldrig vill ge med sig.

Men idag. Idag sprang jag igen.Jag har saknat att springa. Det är som om springandet sorterar hjärnan, som om det plockar ut urskiljbara tankar från det som annars bara är ett enda stort högfrekvent kaos.

Och jag tror det finns en hel del där inne som skulle behöva bli urskiljbart.