För nästan en månad sedan nu tog jag med mig en skock kenyavänner till farmor och farfars stuga i Hedemora, precis innanför den sydöstligaste delen av Dalarnas omkretslinje. Det är en sån där low tech stuga utan värme eller vatten och under majoriteten av dag nummer ett var inomhustemperaturen åtminstone ett par grader lägre än utomhustemperaturen. Där lade vi ett drygt dygn på att laga, äta och städa undan efter mat, plocka trattkantareller och ba gosa ihop oss i varandras sällskap. Jag och Tobias begick dessutom tvåtusenartons förmodade sista utomhusdopp.
Vi åkte i två bilar från Stockholm, lite för tidigt egentligen för att vara kvällen efter en inflyttningsfest. Jag hade ju dagen innan efter jobbet kört från Trysil till Nacka och Hannas nya lägenhet, där jag och Tilde likt barn på en vuxenfest somnade i Hannas säng när det fortfarande var fullt av människor neonljus oöppnade ölburkar och pingisbollar i rummet bredvid. Och alltså, jag blir lite trött på mig själv. Jag vill göra allt, vilket alltid slutar med att ingenting av det jag gör görs fullt ut. Jag har frågat förut men jag frågar igen: hur ska livet egentligen levas? 
Samtidigt hade jag varken velat missa Hannas inflyttningsfest eller stughänget, fastän jag gick och la mig halvvägs in i den förstnämnda och ändå var plågsamt trött under det andra. Jag, Tilde och Jakob kom fram först, gasspisstekte köttbullar och serverade med korvbröd och rostad lök lagom tills Ellen, Hugo, Lydia och Tobia anslöt. De hade ingen vegokorv på Willys vid dalahästen, nämligen. Sedan åt vi en chokladtårta, som Lydia hade gjort för att just denna dag var Jakobs födelsedag. Den var svårforcerad men ett smakmässigt underverk.
Samtidigt hade jag varken velat missa Hannas inflyttningsfest eller stughänget, fastän jag gick och la mig halvvägs in i den förstnämnda och ändå var plågsamt trött under det andra. Jag, Tilde och Jakob kom fram först, gasspisstekte köttbullar och serverade med korvbröd och rostad lök lagom tills Ellen, Hugo, Lydia och Tobia anslöt. De hade ingen vegokorv på Willys vid dalahästen, nämligen. Sedan åt vi en chokladtårta, som Lydia hade gjort för att just denna dag var Jakobs födelsedag. Den var svårforcerad men ett smakmässigt underverk.
Sedan gick vi på svamppromenad.
Denna stuga är mitt bästa kantarellställe på jorden. När jag var där i fjol var det helt galet, jag och pappa plockade en papperskasse bara mellan bilen och ytterdörren. Detta var första gången jag var där i oktober, så jag visste inte helt vad som var att vänta. Men det visade sig inte vara något större fel på trattkantarellsutbudet.
Till middag åt vi svampmacka och linsgryta. Då hade temperaturen inomhus stigit avsevärt.
Ellen hade med sig en korsordstidning, som hon och Tobbe försvann djup djupt in i.
Jag somnade klockan åtta den kvällen, till ljudet av de andras röster och skratt. Brydde mig inte om att i egenskap av host försöka lösa problemet med att det inte fanns tillräckligt många sängplatser till alla. Är bekväm med dessa människor.
Plockade ännu mer trattisar dagen därpå.
Men majoriteten av tiden åtgick väl till detta.
Och detta. Lydia som lundabo var lite geografiskt malplacerad i detta gäng som annars utgjordes av Uppsalabor/Stockholmare, MEN i vinter ska hon ju för tusan till TRYSIL och jobba! Så jeg gledjer meg åt hur mycket förlorad hängtid som nu kommer tas igen.
Framåt eftermiddagen åkte vi tillbaka igen, i våra två bilar. Min hade Uppsala som slutdestination så jag hann klämma in lite familjehäng också. En fin helg, som kanske dock var lite väl intensiv för mitt nya bekväma jag. Och det blev väldigt väldigt många bilmil.
åååhhhh så fina bilder :( saknar dig