Elsa Herlitz - London-Biarritz
Kategorier

Arkiv

Om mig

Elsa. 20. Tog studenten från Svenska skolan i Nairobi och hamnade på en skidresort i Klippiga bergen som ett resultat av framtidsångest och brist på bättre saker att göra. Försöker här lära mig att åka skidor, översätta min personlighet till engelska och lägga mindre pengar på varm choklad och mer pengar på hyra. Bloggens främsta målgrupp är min mormor och mitt framtida jag. Välkommen du med.

London-Biarritz

Natten innan jag skulle flyga till Biarritz åskade det. Vi låg på golvet i ett radhus utanför London, hemma hos Jacks universitetskompisar, och såg genom fönstret på när himlen lystes upp av blixtar i olika formationer. De kom parvis, och en och en. Det var vackert.
Morgonen därpå delade vi en taxi till flygplatsen. De skulle till Lettland inte alltför långt efter det att mitt flyg till Frankrike skulle avgå, och allt hade löst sig väldigt smidigt. Av taxiföraren fick vi dock reda på att gårdagens åskväder träffat tankningsstationen på Stansted, och att en massa flyg var antingen försenade eller inställda. Vad detta kom att resultera i var väldigt mycket flygplanshäng.
Vi slog oss ned på Wetherspoons och blev sittande där, länge. Fick tiden att gå genom att jämföra väderprognoser (29 grader i Riga, 29 millimeter i Biarritz) och ölsorter (blaskig och blaskig). När mitt flyg skulle ha landat stod boardingkön fortfarande still, och min blivande medianmedresenär tycktes av allt att döma vara knappt ett år gammal och väldigt väldigt ledsen. När vi till slut lyfte, efter att ha tillbringat två timmar ombord på planet, hade jag både hunnit utveckla en enorm beundran för småbarnsföräldrar i flygtrafiken och en enorm hunger. Jag insåg också att jag inte riktigt alls visste vart jag skulle ta vägen när jag landade, och att en oroväckande liten del av min telefons batterisymbol var ifylld. Jag fick ställa mitt behov av musik i relation till detta.
När jag landade i Biarritz, sex timmar senare än planerat, var allting stängt. Det regnade, ett stilla, ljummet regn, och jag ställde mig längst bak i en kö som i en avlägsen framtid såg ut att leda fram till en taxi. Jag delade bil med ett engelskt/kanadensiskt par, som hade lämnat ett solgassigt tjugofemgradigt London för att åka på solsemester i ett spöregnigt Biarritz. Tre dagar skulle de tillbringa i den sextongradiga sydfranska surforten, och hade redan i och med förseningen fått en del av sin semester avkapad. "So there is no point, really." Jag var vid gott mod, dock, önskade dem en trevlig resa när de skulle av och åkte vidare, försökte fiska surftips av taxichauffören som var alldeles för fransk för att det skulle bli något napp. Google maps ledde oss fram till en mörk tvärgata där ingen av murarna hade samma nummer som adressen jag fått mailad till mig, men när chauffören för tredje gången frågade "are you sure it's here?" körde jag ändå iväg honom. Och så var jag ensam, och väldigt väldigt hungrig. Till slut hittade jag ändå fram till huset jag skulle bo i följande vecka, blev välkomnad av mina blivande surfinstruktörer som bjöd på survival chips och en säng som redan var bäddad.
 
Det var början på en väldigt fin vecka.