Elsa Herlitz - England och Jack
Kategorier

Arkiv

Om mig

Elsa. 20. Tog studenten från Svenska skolan i Nairobi och hamnade på en skidresort i Klippiga bergen som ett resultat av framtidsångest och brist på bättre saker att göra. Försöker här lära mig att åka skidor, översätta min personlighet till engelska och lägga mindre pengar på varm choklad och mer pengar på hyra. Bloggens främsta målgrupp är min mormor och mitt framtida jag. Välkommen du med.

England och Jack

När maj hade nått halvvägs och lite till åkte jag till England för att hälsa på Jack. På en flygplats i ett folkhav bland armbågar och kabinväskor sågs vi för första gången på knappt två veckor, efter att ha varit ifrån varandra för första gången. Det kändes konstigt, och självklart.
Vi tog typ fyra tåg och gick i en halvtimme för att komma hem till honom, där allt var väldigt grönt och där ingen låste sin dörr. Det fanns inga gatlampor men väldigt många stjärnor, och alla ljud blev så tydliga mot den annars rådande tystnaden. Jag älskade att vara där.
Och jag hade ju precis innan avfärd köpt ett nytt kameraobjektiv, och var helt manisk i mitt fotograferande. Jack tyckte att jag var slow.
Kanske hade han rätt. Jag har i vilket fall ca etthundra bilder som ser ut ganska exakt som den ovan.
Här, i ett av många samtal i landline-telefonen.
En dag åkte vi in till London för att finslipa våra ölbalanserarfärdigheter
och för att äta fish and chips. Jag vet inte om vi ba råkade snubbla över det bästa stället eller om Londons genomsnittliga vegannivå är fett mycket högre än allt jag upplevt i Sverige men herre min skapare vad gott det var. The Dovetail hette stället. Åt också väldigt mycket god veganost i England, och hittade en ny favoritkorv.
Sen blev det kväll och då skulle vi på Nick Mulvey. Jag hade aldrig hört talas om honom innan Jack föreslog att vi skulle på hans spelning, men det var riktigt trivsamt. Akustiskt och behagligt.
Sedan promenerade vi hemåt genom Hyde Park och fattade så småningom att vi hade rätt bråttom, och hann till slut precis i tid till sista tåget. Där somnade jag förmodligen, det brukar jag göra.
Lite regn fick jag uppleva också, känns ju som om det hör till.
Och så hängde vi en hel del här.
Har minst femtio såna här också.
Efter England åkte jag till Frankrike, på surfläger, men mer om det sen.
 
Och fyfan asså.
Vad kär jag är.
Joré Dirgélaité

Men så fint!!!! Känner igen mig i dethär att bli manisk i sitt fotande när man *uppgraderat* sin fotoutrustning.