Det regnade, blåste kallt."Kan du stänga dörren Linnea"
Vi stod på parkeringen till en fotbollsarena i östra Vancouver, till slut, efter att ha cirkulerat runt i en klassisk Google Maps-loop. Omdirigerimg på omdirigering. Till slut fick vi tag på honom, han vi skulle träffa. Vår bekantskap blev kort, innehöll en snabb titt under motorhuven och ett bilvarv kvarteret runt. Sedan hade han köpt vår bil.
Efter ett sentimentalt farväl till vår kära bil som tjänat oss så väl, mestadels, blev jag avsläppt i ett regnigt Gastown, vid ånguret.
Där hade jag nämligen bestämt träff med James! Min gamla roomie har bytt upp sig och är numer en Vancouverinvånare, med färre rumkamrater, fler garderobshyllor och dubbelt så hög månadshyra. Vi hamnade på ett café med stora fönster och symmetriska bakverk, pratade om vad som hänt under den månad vi inte stått skrivna på samma hyreskontrakt. Det är något avdramatiserande med det första mötet efter det första stora hejdået; först då känns det som om man verkligen är vänner på riktigt, som om man har en platsoberoende relation.Det var fint att träffa honom igen.
Sedan sa jag hejdå till James, på obestämd framtid, och mötte upp med mitt vanliga crew. Vi hade ju sålt en bil och hade således en massa pengar att göra av med, så idag blev en spenderardag. Så här såg min spenderarlunch ut. Mycket nöjd.
Stället vi åt på hade very very tasty water.
Fifi hade en snabblektion i pinnätning med Linnea. Denna bild togs några sekunder innan det att Linnea lade ned sina pinnar och tog upp sin gaffel.
Framåt eftermiddagen hade det spruckit upp, och Vancouverfolket hade letat sig ut från sina respektive bostäder. Det var någon kanottävling på vattnet och cykelbanan trafikerades av enhjulingar och tandemcyklar, och någon försökte sju gånger med samma skateboardhopp. Det låg en sommarkänsla över staden.
Vi hade ju sålt en bil, och det behövde ju firas. Med sangriabowls, förslagsvis. Vi hittade en pubig pub med spiraltrappa och dubbeltoaletter, och efter ett tag hittade även Niklas dit. Efter Panoramasäsongen har han rest runt i Mexiko och Kuba, ensam, för att han tappade bort sitt resesällskap på vägen. Han var löjligt solbränd och verkade ha haft the time of his life, och jag blev riktigt avundsjuk. Både på tacopriserna och ensamresandet, och jag vill också dra iväg på någonting sånt där själv någon gång. Tänker mig det som nyttigt läskigt utvecklande och rätt fantastiskt.
Vi unnade oss taxi hem, nu när vi är billösa. Vi ska strax påbörja vår sista hostelnatt, precis lagom till att jag lärt mig att man ska vrida på varmvattenkranen när jag vill ha kallt vatten och vice versa. Kvällens nudlar tillagades i en mortelskål för jag hittade ingenting annat, och jag börjar känna mig rätt redo att lämna detta radhus.
Nästa natt sover jag på ett flygplan.
Tack för skrivandet och lycka till i La Suede :-)