Kategorier

Arkiv

Om mig

Elsa. 20. Tog studenten från Svenska skolan i Nairobi och hamnade på en skidresort i Klippiga bergen som ett resultat av framtidsångest och brist på bättre saker att göra. Försöker här lära mig att åka skidor, översätta min personlighet till engelska och lägga mindre pengar på varm choklad och mer pengar på hyra. Bloggens främsta målgrupp är min mormor och mitt framtida jag. Välkommen du med.

Att komma hem från SSN

Hej! Skulle inte du kunna berätta lite om hur det var att komma hem från Kenya och ssn? :)När jag landade på Arlanda efter mitt SSN-år lämnade jag ett fantastiskt liv bakom mig, ett liv som jag inte alls ville byta tillbaka mot det jag lämnat tio månader tidigare. Jag gick från safarimorgnar och kollektivtandborstningskvällar till att städa toaletter. Samtidigt var allt så intensivt under sommaren att jag inte riktigt hann reflektera över vad det var som hände, det liksom bara hände. Otroligt skönt var att jag bodde nära många av mina SSN-människor och vi kunde tillsammans bearbeta, vara ledsna och vara glada. Vi kunde fortsätta hänga och skapa nya minnen istället för att nostalgiskt stirra tillbaka på de gamla. Om jag inte hade haft dem tror jag att det hade varit väldigt jobbigt.Kenya förändrade mig. Det var en annan Elsa som kom hem, fast hon såg likadan ut. Det var jobbigt att hoppa tillbaka in i gamla umgängeskretsar och prata om gamla saker igen, som ett steg tillbaka. Det var skönt att jag tog studenten och inte behövde gå ett helt skolår till iklädd min gamla roll, men ändå. Det kändes som om jag hade upptäckt världen men ingen varken ville förstå eller brydde sig.Jag hade inte upptäckt världen. Jag kommer aldrig upptäcka världen, det kommer alltid finnas saker kvar. När du går på SSN är det allt, hela livet. Med tiden blir det bara ett av alla äventyr. Människorna du möter, de som inte förstår, de har upplevt saker de med som du inte förstår. Och det är det som är livet.När jag nu tänker tillbaka på Kenyaåret kommer jag ihåg det som fantastiskt, men jag saknar det egentligen inte. Det var det bästa som fanns när det var men nu är det någonting annat som är det bästa. Det som jag dock är oändligt tacksam för är alla människor jag fick under SSN-tiden, och de finns ju fortfarande kvar. Nu refererar jag dock inte till dem som Kenyavänner, utan bara väldigt bra vänner.Jag vet att det har varit jobbigare för många av mina vänner att komma tillbaka än vad det har varit för mig, speciellt för dem som fortfarande går gymnasiet. Det jag kan tipsa om är att åka ut på nya äventyr, att hänga mycket med dem du lärde känna i Kenya och att pynta vardagen med fina stunder. Efter Kenya-livet är inte så tokigt ändå.