Ibland blir jag så där panikhungrig, ni vet när man helt plötsligt upptäcker att man har ett stort hål i magen och inte kan tänka på någonting annat än hur man snabbast ska fylla det. Idag till exempel, när jag på väg upp i trapphuset från bussen efter jobbet kom på att jag dagen innan tömt alla mina matförråd, kokat upp all min pasta. Någon bakade bröd på min våning, våning tre, och det luktade ända ned till marknivån. Jag kom hem och slet upp alla tomma skåp i desperation, lade inte ens märke till James i soffan, och hittade till slut en konservburk med kikärtor någonstans bakom någonting. Åt med sked.
Kompletterade sedan med några lasagneplattor från en mer ambitiös afton i denna min nya specialité som jag valt att kalla Lazy Lasagna. Koka plattorna i vatten och ös på med ketchup. Inte illa.
Annat som hänt idag, utöver jobb som knappt ens är förtjänar att kallas jobb, är fikastunden ovan. Jag, Mathilda, Fifi, Olivia och Linnea försökte planera den månad vi har i Kanada efter att säsongen tar slut nu på söndag. Hittills har vi 1) eventuellt en bil 2) eventuellt en budget som täcker en månads mat och husrum 3) några berg vi gärna vill köra förbi. Snart har vi även vårt första utkast till roadtripspellista och jag tror starkt på detta.
I övrigt kan jag meddela att jag officiellt påbörjat min fjärde månad i gips. Detta har lägligt nog sammanfallit med att jag hittade den tjusiga kepsen ovan i en lost & foundlåda, så nu kan jag helt enkelt skippa den omständliga tvätta-håret-men-få-inget-vatten-på-din-överarmproceduren och ändå se hyfsat presentabel ut. Har också konstaterat att det är mindre än en vecka kvar av säsongen, av gammalt invant, och att allt sedan är okänt. Lite sentimentalt, lite läskigt. Lite befriande. Har gjort en helomvändning och är plötsligt orimligt pepp på tillvaron. Livet va.