Kategorier

Arkiv

Om mig

Elsa. 20. Tog studenten från Svenska skolan i Nairobi och hamnade på en skidresort i Klippiga bergen som ett resultat av framtidsångest och brist på bättre saker att göra. Försöker här lära mig att åka skidor, översätta min personlighet till engelska och lägga mindre pengar på varm choklad och mer pengar på hyra. Bloggens främsta målgrupp är min mormor och mitt framtida jag. Välkommen du med.

Dag 7 - Jätteträd, apelsiner och en björn

Vår GPS visade en uppskattad körning på tre timmar och fyrtio minuter på den krokigaste vägen jag någonsin sett, närmast att beskriva som krullig. Vägbanan var kantad av mossbeklädda jätteträd och forsar, och allting gick i samma färgton som en avokado som balanserar på gränsen mellan övermogen och mogen. Vägbanan, en konstant avsmalnande sådan, utgjordes av grus och gropar. Vi var ensamma bland träden, i tystnaden som endast stördes av vår lågmälda hyrbil och de regelbundna forspassagerna. Gropfrekvensen ökade successivt och mina tankar vandrade iväg, tillbaka till alla skumpiga bilfärder i Kenya. Vägen vi åkte på var som en smalare och krokigare version av den till nationalparken Maasai Mara, den som punkterar minst ett däck på var tionde passerande bil. Jag tänkte på vad som skulle hända ifall vi fick punktering där, mitt ute bland träden i tystnaden. Efter en timmes körning hade vi inte stött på en enda annan bil, och ända sedan gårdagen hade det i övre vänstra hörnet på min telefondisplay stått 'Ingen service'. Det vänstra framhjulen körde ned i en extra djup grop, och jag höll andan."BJÖRN!"

Några av buskarna ruskades om, sedan såg vi andra också svartbjörnen Fifi pekade på. Och ungen. Vi tittade på varandra, ungen och jag, och jag glömde bort att andas. Så jävla jävla mäktigt. Sedan körde vi därifrån, darriga och livshöga.

"Vad är det egentligen man ska göra nu igen om man träffar en björn?"

Tonfallet var lättsamt, men i sin kontext fick meningen en allvarsam klang.

"Det beror väl på vilken art?"

Men vi kom inte fram till vad som gällde för vilken art, när det var man skulle göra sig stor och när man skulle spela död. Dessutom tror jag att min förmåga till artbestämning skulle försämras drastiskt om jag verkligen stötte på en björn. Vi tänkte på vår kvarglömda björnspray, hundra kilometer bort. Läste noga på informationstavlorna.Efter två timmar på den krulliga grusvägen hade vi avverkat fyrtio GPS-beräknade minuter, och vi insåg att vi skulle behöva vända om. Och det är nästan det härligaste med detta liv; varje dag blir som den blir, förmodligen inte som planerat men förmodligen rätt härlig oavsett. Vårt planerade nationalparkshäng blev ett björnsafari. Jag klagar icke.Några timmar senare satt vi på en sandstrand, Linnea och jag, bredvid ett vattenfall med ett vattenflöde tillräckligt lågt för att det skulle gå att konversera. Annars är de så luriga, vattenfallen. De ser harmoniskt fridfulla ut på bild, men är i själva verket högljutt dånande. Jag körde ned mina barfotafötter i sanden, slickade på mina apelsinkladdiga fingrar. Linnea hade med sin sudukobok. Framför oss var havet, som någonstans långt borta slog emot en Washingtonkust. Hela horisontremsan var bergsbeklädd.

"Hade du trott att vi skulle sitta här, Linnea, på denna sinnessjukt vackra strand någonstans i världen, och äta apelsiner, när vi träffades där på Arlanda för fem månader sen?"

"Nej, det trodde jag nog inte."

Men så blev det. Och det är jag glad för.

Kristina Helgstrand

Elsa! Vilken skildring av ert äventyr. Tackar, och snälla, snälla fortsätt :-)

Svar: Nämen åh, vad fint att höra. Tack så mycket!
elsaherlitz.blogg.se