Kategorier

Arkiv

Om mig

Elsa. 20. Tog studenten från Svenska skolan i Nairobi och hamnade på en skidresort i Klippiga bergen som ett resultat av framtidsångest och brist på bättre saker att göra. Försöker här lära mig att åka skidor, översätta min personlighet till engelska och lägga mindre pengar på varm choklad och mer pengar på hyra. Bloggens främsta målgrupp är min mormor och mitt framtida jag. Välkommen du med.

Dag 5 - Victoriadag i blöta Vans

Varje gång vi startar bilen gnisslar den. Gnisslet håller på i någon minut, och vi håller andan. Motorljudet övervinner till slut gnisslet och vi andas ut. Säger ingenting men delar samma tanke, och ber en tyst bön för att bilen ska starta även nästa gång.
Denna söndagsmorgon började därför i motorhuven. Linnea öppnade lock, mätte med stickor. Jag stirrade förvirrat ned på alla delar medan några kontrastlösa körkortsboksbilder passerade in och ut genom genom huvudet.
 
"Är det det där som är motorn?"
 
Linnea konsterade att kamremmen såg bra ut. Vi andra andades ut. Inte för att vi visste någonting om kamremmar, utan för att Linneas tonfall starkt skvallrade om att konstaterandet definitivt var värt en utandning. För säkerhets skull skickade hon iväg ett sms till en bilkontakt i Sverige och fick ett svar som avslutades med ett lugnande besked: "Så ni kan nog köra en stund till med bilen tror jag faktiskt"
Idag var en parkfrukostdag, kände vi. Jag och Linnea kilade över till bageriet på andra sidan gatan, det som har handmålade tegelväggar och en ständig rökpelare från skorstenen, och kilade därifrån med en lagom lång baguette och en överprisad röra. Det var regn i luften, ruggigt, egentligen ganska långt ifrån parkfrukostväder. Vi promenerade genom ett morgondisigt Victoria, gissade huspriser i de flådiga villaområdena. Mina Vans blev blöta i det fuktiga gräset. Vi slog oss ned vid ett picknickbord under vårknopparna, tömde våra ryggsäckar på tjocktröjor. Konstaterade att röran inte var så överprisad ändå.
Parken, upptäckte vi efter frukosten, var blommig och fågelfylld. En kvinna med den fulaste eyelinern jag någonsin sett hjälpte oss med artbestämningen. Regnet höll sig artigt nog borta.
Sedan letade vi oss ned mot kusten. Vi adderade steg till våra stegräknare, över klippor med vattenstänk, men är fortfarande inte i närheten av stegantalet från klubbkvällarna i Vancouver.
Jag har fått ett härligt intryck av Victoria. Förekomsten av backpackers och väggmålningar är frekvent, och redan första mataffären jag gick in i hade vegansk sandwichglass. Genomsnittskanadensaren här är lika trevlig som genomsnittskanadensaren på fastlandet, och lukten av havet och träden övervinner avgaserna. Och så tror jag att alla rosa blommor gör mig partisk.
Vi har en dagsbudget, en snabbt överslagsuträknad sådan som vi trodde var i överkant. Det var den inte. I alla fall inte när man befinner sig i en stad dränkt i lukter av friterat och grillat, indiskt och kinesiskt. Och ibland måste man ju få unna sig. Budgetlivet börjar imorgon, har vi sagt några gånger nu. Och jag vet att jag har sagt det förut, men jag säger det igen. Från och med nu är det endast nudlar.