Elsa Herlitz - Dag 4 - "Oh God"

Dag 4 - "Oh God"

"So I hear you've bought a car to your road trip?"

"Yes, a Kia"

"Ah, a big one to fit the five of you?"

"No, a very small one"

"But it's not a hatchback, is it?"

"...Yes, it's a hatchback"

"Oh God"

Men han var så lång, han vi köpte bilen av. Så väldigt väldigt lång. Om hans ben får plats, får minsann fem av oss plats, resonerade vi. Idag var första gången vi på allvar testade bilens lagringsutrymme. Bagagemängden visade sig vara rätt optimal, men då ska visserligen en till person och personens packning ansluta. Allt bygger på att vi hinner äta upp våra konserver i tid.Bakluckan var stängd, och ingen vågade öppna den för då skulle all packning förmodligen ramla ut igen. Istället utförde vi vår nogsamt inövade ta-sig-in-i-bilen-procedur, där bilen öppnas från passagerarsidan för att det låset är det enda som fungerar och sedan öppnas resten av dörrarna innifrån. Idag var det Mathildas tur att göra premiär bakom ratten. För henne väntade 40 minuters Vancouverkörning, 90 minuters färjåkning och ytterligare 40 minuters körning mot slutdestinationen: staden Victoria på Vancouver Island. Mathilda var en bra chaufför och jag slappnade av, zonade ut, fastän vi befann oss på Vancouvers mest trafikerade gata. Fifi zonade också ut.

Det är någonting med havet. Med bergstopparna borta vid horisonten, med håret som blir vindbrisrufsigt. Lukten.
 
Vi åt vår lunch inomhus. Småfuktiga matsäcksbagels, igen, samtidigt som jag såg en servitris slänga bort en tre fjärdedels kvarlämnad pommestallrik. Det gjorde ont.
 
Vi kom fram enligt tidsplanering, efter en fin färjeresa, och det var dags för Mathilda att sätta sig bakom ratten igen. Mot Victoria. Det var tydligen en fin sträcka men jag missade alltihop för jag däckade i baksätet.
Vårt hostel visade sig se ut precis som Villa Villekulla. Det var så där typiskt hosteligt, där vi möttes i dörren av en vägg av nudellukt. Ett av våra fönster var trasigt och det hade provosoriskt lagats med en plastficka. Kreativt.
 
Jag gillar hostellivet, för man träffar så härligt folk. De som utmärker sig hittills är den 73-åriga kvinnan som försöker lära mig att meditera och den betydligt yngre mannen som hade kommit över en gigantisk krabba som jag träffade på i vasken.
Victoria visade sig vara en väldigt vacker stad.
Nudelpaus.
Och sedan blev det helt plötsligt kväll, och tags för kvällste och kvällsmöte. Jag älskar det, att inte veta vart vi ska imorgon. Att göra lite vattenfallsresearch och sedan åka dit som ser trevligast ut. Inga måsten över huvud taget.
 
En annan fördel med roadtriplivet är att tillvaron är så föränderlig. Allt är nytt, hela tiden, och man kan aldrig göra någonting på rutin. Det blir en livsstil som verkligen innebär att leva. Varje minut, varje sekund. Ingenting går till spillo.